Jag är allt, havet, allt

Det lever i mig.
Det dör och försvinner
i vågor, i en vattenkaskad
som slår upp mot klippor,
resliga i all sin uråldriga stolthet.
 

Och det flimrar framför ögonen
som en dimma,
en fin livsväv av kristallblänk
genombruten av oräkneligt
stoft av ljuspartiklar.
Gnistrande föreningar:
i dem — i mig, dig! –
liv i vardande, kommande avslut;
fortsättningen är omvandling.
Ett omskapande.

Jag är havet och sjöarna,
den gömda tjärnen ingen bryr sig om.
Alla vattens vågor, alla bråddjup,
alla oceaners myllrande av
liv — och baksidan av levandet…

Jag är en värld, det är
en värld i mig.
Jag är vattnet, jag är jag
jag är du, jag är

allt som slutligen dör

i bortsköljande vågor.

Under en spegelblank yta
är jag allt, och jag är
ytan själv och jag är
min egen reflektion
som stjärna i ytan.
Jag är du, jag är

allt som börjar om.

Allt evigt fortsättande.

Det lever i mig,
jag är tillfällen,
frånfällen och ursinne
Den klippiga stranden,
alla stenar (omtalade som döda),
vi är där i vår stillsamhet
inte inte-existerande, bara
översköljda av oss själva
när vi svallar in, kyler ner
– eller värmer upp, om årstiden är rätt.