Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: dikt (sida 1 av 12)

Kroppars sammansmältande landskap

En stig nedför sluttningen,
mjukt kullrig längs övre delen
av lutningen
tills vidgar den sig,
öppnar upp sig till ett

vertikalt fall

Gläntar sig så stigen
och tar emot priviligerade
som ett torg, ett

uppbrutet torg

En samlingsplats för mig allena, torget,
av mig
försiktigt uppbrutet, öppnat
Flikarna öppnar upp mot mystiken,
öppnar upp den stora, den
genom tiderna alltid största

svindeln

Det är så klart ingen gata
mer än metaforiskt
dock: den leder någonvart

Uppöppnad,
flikarna, det mörkt röda,
som betydande politik

(det här är faktiskt också  ett slags
ställningstagande;
ändå ett hopp om återgång
till samhällsförstånd,
en optimism om
förflyktigandet av det nuvarande)

Flikarna, ett rosa bokuppslag
Det går att läsa din upplösning,
hur jag fråntar dig framtid och
historia, en agitation
om enbart det närvarande

Längs ryggkammen:
återstoden av en mörk väg
som separerat sig,
tillblivit
stigarna där den fuktiga
dansen försvagar
dina barrikader

I ditt landskap, dina
inomkroppsliga rum,
sker rytmen mot väggarna och deras hinnor,
och nätet av genomkorsande blodkärl

Och jag orsakar en översvämning
liksom vi framledes orsakar:

en överraskning

Ljudet,  som bränningar
smiskande mot undervattensgrunden
En uppriven vind som slår
ett hårt uppspänt tygstycke på tork
i trädgårdsvindan. I din gård.

Omfamnandet som sker
i ditt landskap,
våra i lek
ovarsamma rytmer

Ja, det var ett vågspel vi fullt medvetna spelade
och deltog i
detta mjukt böljande,
      fram och
tillbaka

Detta tillbakadragande,
Detta framåtskridande
Detta slutligen sammansmältande,

som om man, ovetande om att klippan soluppvärmts,
sätter sig för kroppens vila
och överraskas av att stenens temperatur
är mildheten i själen

Så förvandlas och förenas människan med landskapet

Att så tillsammansskapa framtidens hopp
är också en ideologi,
ett motstånd,
ett förstånd att tillsammans,
som ett enskilt landskap,
skapa och utvidga världen.

Artikel 9*

Den gråhåriga pacifismen ser sin sista dag.
Kriget och döden och historien bleknar i minnet.
Historien grånar. Textens benvita kalligrafi
blir hastigt otydbar mot det vita papperet.

Formuleringen, orden, det nedskrivna motståndet;
den förintelse som skrivelsen minns
vars betydelse glöms på politikers vis
— att ”för alltid” är liktydigt med ”evigt”.

Mot idéers bräcklighet behövs annat än
att dövörat ligga mot marken och bete sig
som om denna ljuva fjäril bara fladdrar
i en evighet vars längd makten bestämmer.

De krokryggiga på parkbänkarna
dessa våldets motståndare erinrar sig
spöklik rökelse brinnande i Kyotos många tempel.
En mjukhet, en motsats till tänkandet i de styrandes

sakristia, där man rispar av skira vingfjäll,
upplever en mal i garderoben av uniformer.
Inramat av vingvenerna syns den nya idén.
Alltidheten, ett pactum turpe, ett enfaldigt övergrepp.

 

*

第九条 日本国民は、正義と秩序を基調とする国際平和を誠実に希求し、国権の発動たる戦争と、武力による威嚇又は武力の行使は、国際紛争を解決する手段としては、永久にこれを放棄する。二 前項の目的を達するため、陸海空軍その他の戦力は、これを保持しない。国の交戦権は、これを認めない。

ARTICLE 9.
Aspiring sincerely to an international peace based on justice and order, the Japanese people forever renounce war as a sovereign right of the nation and the threat or use of force as means of settling international disputes.
(2) To accomplish the aim of the preceding paragraph, land, sea, and air forces, as well as other war potential, will never be maintained. The right of belligerency of the state will not be recognized.

Äldre inlägg

© 2019 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: