Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: djur (sida 1 av 4)

Den årliga fågelkongressen

Måsarna håller sin årliga kongress på takåsarna. De gnäller ut sina ki’ja, hiia och skrianden, ekande längs Vintervägen som länge varit rent stum. Hela långa vintern har vi varit inbäddade i ljuddämpande snömängder och iskristaller men nu exploderar kongressens vitbeklädda deltagare i iver att bevisa… att högljuddast vinner?

Hiia! Krack-krack-krack-krack! Jag förstår inte reglerna för mötet. Jag förstår inte vad de säger. Så här sent om kvällen finns ingen dagordning.

SkrattmåsJämna led över takteglet, en halvannan meter mellan havsfåglarna. En pervers aristokrati som gör sina behov samtidigt som de meddelar sig till kvarteret uppifrån talarstolen. De anarkistiskt lagda skrattmåsarna hånar mötet från sina impulsiva placeringar, som hade de landat i smyg, brutit sig in i rankerna för att tömma strupen på okvädningsord och förnedring.

Överallt: Missnöjesytteringar. Kroppsvarma kritmarkeringar, fläckar av vit sörja.

Fönster stängs. En och annan tvåbening kan inte sova.

Andra vacklar omkring
i drömmar om vidunderliga uppträdanden
av svunna bestar,
stora som kåkarna i området.
Den svedda tiden, svunnen
släktskapet som brännmärktes
i den ursprungliga hettan.

Först vid gryningsljuset är den här sittningen över. Vid frukostbordet kan man oja sig över det oväsen som förts men vi vet också att det här är då sommaren börjar.

Subnivala rummet

Det subnivala rummet upphör successivt med vårsolen.

Möjligen kan vi istället se det som att det expanderar,

likt hur världen för människan tycks blir större och tillgängligare

under sommarens ljusa nätter och värmedallrande dagar.

 

Under snötäcket; alla åkersorkars mödosamt konstruerade gångar

i det av människotanke oftast oanade luftutrymmet,

där verk av strå och avgnagda rötter är världen.

Smådjur tassar omkring, dyrkar kristalltaket som vintern lagt uppå.

 

Blåskimrande skare, kall som döden själv och spröd som harpaltars hjärtslag,

den knarrande snösfär som beskyddande bidar tiden

över smådjurs huvuden, över deras skafferier med växtfröer

och över deras sovplatser som aldrig vindpinas av snålblåst.

 

Allt fruset där ovan vidgar sig och förflyktigas.

En verkan av varm andedräkt som färdats miljontals mil

för att smeka snöhuden och beveka, få strukturer att ge med sig

och vidöppna tillfälliga rummet för allting, all värld.

Äldre inlägg

© 2018 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: