Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: döden (sida 1 av 3)

Till svärfar

Det gryr en morgon när jag skriver det här. Jag kan inte sova, en mjuk, långsam sorg har lämnat mig åt natten. Det är den sortens djupa ledsamhet som har sin speciella smak, sin särskilda doft när tårarna ohejdbart vill rinna längs kinderna. Vi har alltid tänkt oss döden som en fiende, en obscenitet, opassande i civilisationens hjärta. Vi har försökt göra den extraterritoriell, förpassa den bortom våra hem, i ett försök att värja oss, avgränsa den mot livet. Men när den väl kommer framtonar inte konturerna av en becksvart lieman utan någonting konträrt, som också är vårt misstag. När den är färdig med sitt värv är vi många gånger — om vi är öppna för det — märkbart förvånade över att det vi frambesvärjt som det förskräckligaste av allt är en ynnest. Att det onda tar slut.

För oss andra fortsätter det att göra ont.

Jag är så ledsen men kan knappt föreställa mig sorgen hos de som var ännu närmare.

 

Till svärfar,

Valborgsmässoelden började sin serafiska dans
samma minut som du, finger för finger,
motvilligt släppte handen som hållit dig,
det som osynligt kvarhållt ditt väsen,
fastän kroppen sedan länge varit trött,
utmattad, som vintern nu i mötet med våren.

I tystnaden hördes klockans sekundvisare
Vi hade så bråttom, i sådan nöd att hinna
och sådan bedövande glädje att ha hunnit
Vägen tycktes kantad enbart av duvor
förskräckta stycken av granit
som lossat sina vingar från en okänd kyrkogård.

Så mycket i bakgrunden i mig
som ville få dina svar, få ta del
av erfarenhet och kunnande
av det som långsamt lämnade dig och oss alla
alltmedan tiden töjde din sista årstid
— och jag förbannar mig själv för inte ha frågat.

Att skiljas var den största ansträngningen,
din magnifika våreld som överträffade alla andra
att inte längre hänge sig åt dansen
utan istället bege sig till ett okänt bortifrån
det oerhört svåra, det ofattbara
när hjärtat bestämt sig för att stanna.

Mellan varje årstid finns en förbindelse
som går att sträcka och töja
allt måste dock brista, ge möjlighet åt nästa.
En familj kan vara en sommar som växlar till höst
förändras till vinter och vaknar som våren
Men liksom årstiderna tar familjen aldrig slut.

Det kommer att finnas i den lätta dimman,
som svept in över lägdorna och berör gräsets toppar.
I den numera stillastående traktorn är det.
Det kommer att blåsa i den kommande vintern,
mellan barrträden och över markerna som en viskning
där dina skidor lämnat sina sista spår.

I det gula huset kommer det att svara om man lyssnar.
Det är där det hörs allra mest, Bengt.

Minnet av dig.

 

Emerson

DSC_0150~2~2 ”The inhabitants of cities suppose that the country landscape is pleasant only half the year. I please myself with the graces of the winter scenery, and believe that we are as much touched by it as by the genial influences of summer. To the attentive eye, each moment of the year has it’s own beauty, and in the same field, it beholds, every hour, a picture which was never seen before and which shall never be seen again.”

Emerson skriver i ”Nature” om naturens skönhet som ett faktum som är ofrånkomligt. Oundvikligt. Så som det bara är. I Emersons föreställningsvärld är det en gudomlig sanning som alljämt är oförändrad, utan parametrar: allt i naturen är vackert, bebott av det sköna.

”Även ett kadaver hyser sin egen skönhet”.

Och jag kan förstå honom och varifrån tanken uppstår. Man får dock minnas att det inte handlar om perfektion för Emerson. Man bör akta sig för att förstå det som att skönheten i naturen är felfri. Tanken att det är det högsta sköna lurar oss. Det är en slags lägre nivå av obeveklig skönhetsupplevelse — och den når sin fulländning i oss, när den upptas eller liksom uppgår i själen.

DSC_0030-EFFECTSJag begrundar det där jag står vid gropen. En fyra-fem meter stor sandfylld gravplats omringad av barrskogen och nyanlänt istäcke på stigen dit. Allting i naturen är bärare av skönhet. Den är full av delar av en gång levande varelser. Det är mestadels kor, de flesta nedbrutna till ett plockepinn av skelettdelar och korta livsöden.

Lukten. Kväljande i bakgrunden, dess tjocka liksvepning rör upp obehag i mig. I den kyliga luften är den svag till en början men snart ytterst påtaglig. Hänger som ett minne över gropen, över kotor, kraniet, en bröstkorg där lädret fortfarande klänger sig fast, som det sista oätliga. Men även det, skyddet mot yttre skador, säckar långsamt ihop.

Dofter har en upphöjd plats i naturupplevelserna. Förvisso är det bara somliga lukter som åtnjuter poetiska hyllningskörer. Men döden? Varför måste döden lukta så illa? Jag frågar mig om Emerson verkligen har rätt om skönheten. Existerar den verkligen överallt? Det är lätt att uppskatta revbenen som sticker upp ur marken, att se det fantastiska i ryggkotornas form, att beundra varje anatomisk del som nödvändiga puzzelbitar i helheten. Det är ingen morbidism med det.

Hur övertala näsborrarna om att den vedervärdiga lukten i själva verket är en skönhetsupplevelse? Och det är förstås först när man inser att det ska ses ur ett icke-antropcentriskt perspektiv som det blir fullt förståeligt. Ruttenhet ligger inte för oss människor (men samtidigt: hur är det egentligen med surströmming?). Men lämna vårt människocentrerade synsätt och tänk djupare. Den hungriga räven som kämpar mot undernäring; korparna, lika nattsvarta som slängkappan den Bergmanska Liemannen själv bär och de stora köttflugorna som landar med sina rökfärgade vingar på kadavret och låter familjebildandet rivstarta med larverna djupt i köttet. Den här gropen är som en helig plats för alla våra saprofager. I deras värld skiner gropen som det högsta sköna.

(Utvikning: De flesta av oss tänker på döden som ett permanent stadium som är ofrånkomligt. Och slutgiltigt. Jag gillar hellre att tänka på alltings kontinuitet, hur varje död hakar i nya liv och andra redan etablerade liv. Jag har svårt att komma överens med tanken på att livets slut är permanent. Ofrånkomligt, javisst, alla ska vi dö, men slutgiltigt? Kalla mig tjänstvillig agnostiker.).

Och hos asblommorna av släktet Stapelia så kombineras Dödens doft med skönheten hos de intrika, håriga och faktiskt förtjusande blommorna. Visst, man skyller på katten när man är ovetande om att de blommar på fönsterbrädan men när man väl upptäcker att den stora knoppen brustit ut i en stjärnformad och ypperlig blomma så känns inte lukten så bekymmersam längre.

”There is no object so foul that intense light will not make beautiful.”

wpid-wp-1414616116332.jpeg

Jag går och grubblar kring det här i skogarna. Mossan är riklig på sten och mark och så djupgrön att jag inte riktigt vågar fotografera den för risken att bli anklagad för mättnadsfuskeri. Mångfalden av svampar har börjar ruttna och jag stegar över deras nedsmälta mörka slemhögar. Den sporadiska rävlorten för tankarna till Vargen (som förra året passerade här). Björnstammen är större än på länge. Jag tänker på det också. Det är en pirrig känsla i luften. Och det resulterar inte i frossa och vargskräck utan i att naturen känns vildare. Och autentisk. Det gör det till en starkare och vackrare upplevelse.

Det är fullt av sköna ting i skog och mark. Säkerligen var det ännu enklare för Emerson att uttala sig så, långt innan de första koncentrationslägren, innan klimatdepression och oljekatastrofer, våldsam rovdrift på bergens suveränitet och skamlös prospektering av Arktis.

Och så kommer jag ut i solen. Jag har gått runt berget. Värmen är omedelbar och till och med kalkhygget till höger om mig med dess ungtallar skiner, barren som prydda av gnistrande, blixtrande kristall efter ett regn. I vägleran upptäcker jag välbekanta avtryck från våra små whippets. Och ingen doft av död kan nedslå det som känns: skönhet, allting.wpid-wp-1414616139227.jpeg

Äldre inlägg

© 2018 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: