Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: holmsund (sida 1 av 3)

Barfotapromenader

Jag tänker mig att det är att bli stucken av barr och torrkvistar, att klösas av barrskogens rötter och att skära och skrapa sig på vassa stenkanter som är det stora problemet med barfotapromenader längs skogsstigarna. I själva verket är det förvånansvärt ovanligt. Det sticker till någon enstaka gång och möjligen slår tårna ibland i någon stenbumling som har sin självklara plats halvt begravd i myllan.

Det här hör sommaren till; att låta bli skorna och frige fötterna så mycket som möjligt. Oavsett om man emotser en regnig afton eller en soluppvärmd morgon så kan man gott lämna skorna hemma i hallen. Vi lever trots allt inte i den puritanska andan från medeltiden, då nakna fötter, särskilt kvinnors, ansågs obscena och kunde ge dåligt rykte. Historiskt har skor betecknat en social status och de helt utan fotbeklädnad var slavar, ibland fångar och andra som förlorat sin personliga frihet av olika anledningar.

Nu för tiden tror vi nog att det är en nödvändig skyddsåtgärd att packa in fötterna i skor. Ofta är det också det. Men långt ifrån alltid.

Bare feet have come to symbolize innocence or childhood in a glorifying perception of freedom from real-life requirements.

Den fuktiga marken är blötare och kallare än vad den borde vara i slutet av juni. Det är på grund av det myckna regnandet. Jag trampar genom jord, barkflisor, barr och lera. Sjunker ner i vattenmättade gropar. Underlaget känns ibland svampigt och sviktande, ibland hårdpackat och stabilt, som om inget levande överhuvudtaget luckrade upp jorden och levde sina liv därunder mina fötter. Vid en större försänkning i marken, där vatten och barr samlats i mängder, känns det som att klafsa genom en grov morgongröt.

VästerlångslädanTrots att jag inte oroar mig för att göra illa mig på underlaget så oroar stackmyrorna mig; inte så mycket för att jag ska trampa ihjäl en eller annan (det är oundvikligt, gissar jag) utan mera på grund av barndomsminnet av en ytterst ilsken stackmyra som var fast besluten att besegra mig genom att nypa med all sin (faktiskt) ganska omfattande kraft i stortån. Så det är en vaksamhet, en beredskap för att det kommer att göra ont om en myra får tag i min oskyddade fötter.

Fast det kanske inte känns på samma sätt när man är vuxen, vad vet jag.

Temperaturen i marken registreras effektivt av fotsulorna. Den tunna huden på fötterna är en alldeles utmärkt termometer. Det är en markant skillnad på solbelysta markbitar och den våta skuggmarken. Särskilt solbelysta klipphällar och stenar är behagligt ljumma så klart.

Jag sitter bland alldeles för många rödmyror på en kobbe vid Västerlångslädan och jag tänker på Samuel Sugarman, som under det tidiga 1900-talet promenerade barfota året om i Hartford, Connecticut. Vare sig is eller snö hindrade honom från att gå barfota. ”Barefoot Sam” blev 80 år gammal men jag kan tänka mig att hans fötter var unga ända till slutet. Foten är den del av kroppen som har flest ben. Det är en komplicerad del av oss och kanske är det också därför vi känner ett stort behov att skydda våra fötter, ibland i överdriven omfattning.

Jag vill inte gärna säga att den låter förskräcklig, duvan som ibland bryter lugnet. Låt oss kalla den ”rolig” istället. Dess läte är en skrattretande del av fågelsymfonin i den strandnära skogen. En annan glädje är att inte höra motorbåtar över vattnet, bara fågelkvitter (och den där duvan) och sjöns kluckande, plaskande och skvalpande mot brygga, strand och sten. Jag föreställer mig att det blir ett slags musik av det hela om man försjunker tillräckligt intensivt i lyssnandet. En miljarder på miljarder droppars sång. Om man stillar sina egna böljande tankar och tystar ”apsinnet” som zenbuddisterna ibland pratar om så kanske det är ett samtal som vattnet för — fast med vem, undrar jag?

Var började det allra, allra första i ljudet i den här sjön?

Plötsligt slår en gädda i den grunda delen av sjön, bara två meter ifrån mig. Jag rycks ur funderingarna. Och ser mina fötter: leriga med lite smutsig kåda vid hälen. Kanske ska jag bada dem någon annanstans , hinner jag tänka.

Det skulle inte vara svårt att stanna här. Myggen bjuder jag gärna på ett mål mat eller två. I Umeå är det motorfesten Wheels och jag förskräcks inte bara av gäddan utan nu också av bilar som bränner gummi mot asfalt någonstans bortom skogen.

Duvan låter inte så dum ändå.

Tittar mot det mörka vattnet. Jag har fortfarande en rädsla för det.

Man märker så mycket mera när man är i fullständig stillhet. Man är därtill mindre hotfull om man är orörlig. Kanske missar man mycket också men här ser jag småkrypens områden och stigar, sprickorna i klipporna som formar en simhudsförsedd grodfot; jag beundrar den unga björnmossans stjärnfält och jag erinrar en myggas sugsnabel som tränger igenom min hud. Till höger om mig är en markplätt där utspridda fiskfjäll utgör ett vinterlandskap i miniatyr och jag ser ringarna i vattnet från en fisk som gått upp till ytan eller liksom kysst sin egen spegelbild underifrån i vattenspegeln. Ovanför flyger en tärna som aldrig ens förstår att jag är här.

Och det är så många röster som börjar urskiljas.

ur The Barefoot Boy

Cheerily, then, my little man,
Live and laugh, as boyhood can!
Though the flinty slopes be hard,
Stubble-speared the new-mown sward,
Every morn shall lead thee through
Fresh baptisms of the dew;
Every evening from thy feet
Shall the cool wind kiss the heat:
All too soon these feet must hide
In the prison cells of pride,
Lose the freedom of the sod,
Like a colt’s for work be shod,
Made to tread the mills of toil,
Up and down in ceaseless moil:
Happy if their track be found
Never on forbidden ground;
Happy if they sink not in
Quick and treacherous sands of sin.
Ah! that thou couldst know thy joy,
Ere it passes, barefoot boy!

av John Greenleaf Whittier (1855)

Golfbanans estetik eller ”Heja myggen”

Springer en kväll förbi den lilla sjön Gammbåtlänningen. Jag har en långsam start på vandringsleden som följer golfbanans bortre kant och oavsett hur oinbjudande jag tycker att golfbanor i allmänhet är så är det en trevlig stund i naturen. Trots myggen — eller är det kanske tack vare myggen?

Men jag ser här också en illustration över de konflikter som uppstår mellan människors olikartade intressen. Å ena sidan har vi golfarna; de vill ha gröna, välansade gräsmattor som tar stora ytor i besittning. Vattendragen ska vara lagom stora, de största ska vara precis på gränsen för att en golfbolla ska kunna skjutas i en båge över det. Lite mjukt böljande landskapstyper är idealet; en del sparade skogsdungar här och var och andra dekorativa inslag av ursprunglig natur utspridda enligt någon landskapsarkitektonisk manual som jag inbillar mig existerar.

Å andra sidan har vi sådana som jag; vi som föredrar det ohuggna och obearbetade och helst strövar längs skogsstigar, även om det under försommaren innebär att bita ihop ordentligt när mygganfallen är som värst. Vi med aversion mot alltför ”förädlade” naturområden, där man noggrant sökt minimera påträngande oönskade naturelement.

Det är olika intressen som inte är särskilt kompatibla. En estetisk vallgrav skiljer oss åt men kanske är det samma saker en del av oss söker: en upplevelse och en känsla. En skönhet (som så klart är oerhört subjektivt) och ibland även en utmaning.

En del mindre kalhyggen bort mot Buten oroar i bakhuvudet samtidigt som löparskorna undviker de mest snirkliga rötterna. Finns här planer på att bygga ut golfbanan ytterligare? Jag formulerar det inte riktigt så utan ser det där gigantiskt gröna nästan som en ockupationsmakt som spiller ut över naturen åt alla väderstreck. Bortom kalhygget finns huggormars övervintringsplats, ett stort område småklippor, storstenar och ett myller av blocksten. Jag springer förbi, vill att det får vara ifred och finnas kvar.

Det får det nog. Det är för svårt att ”bereda” ett sådant område till golfbana. Men ibland räcker det med störningar inpå knuten för att vrida framtiden ur händerna på djuren som lever där och som nog har födslorätt till platsen.

Vi är för bra på att inkräkta där vi borde låta bli.

På tillbakavägen är jag svettig och andningen ansträngd av löpningen, tunglöper förbi Gammbåtlänningen igen, sjön som 2009 hade kraftigt förhöjda näringsvärden (förmodligen på grund av avrinningen från golfbanan) och som algblommade.

Jag funderar på om man också lyckats tygla myggen därute på greenen på samma sätt som det nysnaggade gräset.

Förmodligen inte. De känner så klart inga gränser och invaderar var än blodet finns, säkerligen finns det också en och annan ogräsplanta som även de trotsar den strikta regimen på golfbanan.

Det är fult att kalla något fult. Ogräset är framgångsrikt på sitt sätt och myggen? Ja, heja myggen.

Äldre inlägg

© 2020 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: