Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: holmsund (Sida 2 av 3)

Upprepar mig, i tankar och skrift

Ser tillbaka på allt nedskrivet, allt klotter, allt som en gång var väsentligt, ord formade av mitt väsen och inser med vemod att gamla tonårsteman fortfarande är gångbara. Att hjärta och smärta och politik och åsikter löper genom mig på samma, ibland smärtsamma, vis. Tanken slår mig att jag är frusen i tid, en människa i stagnation där inga stora nya tankar utvecklas och griper tag. Jag sitter i skrivarstolen och upprepar mig.

Det är ett slags behag i det också.

Det är vinter. Månaderna går och snart kommer våren. Förändring är en lågoddsare. Den är alltid där. Allting växlar men det är också oupphörligt samma. Tillmötesgående möter vi sommaren, som en gammal bekant — möjligen annorlunda i små nyanser (regnmängder och temperatur) men på det stora hela samma sommar som vi är vana. Sedan paraderar hösten genom landskapen och målar med sin tacksamma färgpalett; där bland trädens livsviktiga lövfällning viskar vinden en förvarning om den kommande vintern. Saker ändras men hela cykeln är densamma. Upprepning är naturens gång.

Vi är hemmastadda i det och det är som med orden och tankarna som lever i mig, livssynen jag bär och uppenbarligen vårdar sedan länge: det är där jag är hemma.

Kyrkskolan, notera den lilla byggnaden mellan huvudbyggnaderna. Utedass var vad som gällde vid förra sekelskiftet.

Träslöjden i årskurs fem på Kyrkskolan, en gul träbyggnad uppförd 1882 av James Dickson & Co, dessa storägare av rederier och skog — dessa hänsynslösa skogskövlare och skogstjuvar som gått till historien med sitt “baggböleri”.

Det var vår nya skola sedan Sandviksskolan brunnit ner i en explosiv och oväntad brand under vintern (profetiskt och passande kallades Kyrkskolan ursprungligen för “Nya skolan”).

Året är 1984. Inspirerad av Enderlein och Hechts klassiker “En bok om ormar” konstruerar jag ett simpelt terrarium; en ranglig träram med plexiglas framtill som lyfts upp för att öppna buren (som någon orm aldrig någonsin flyttar in i). Under lektionen hamnar jag i våldsam diskussion med en klasskamrat om älgjakt, som jag redan då motsätter mig oerhört känslomässigt.

Samma känsla finns kvar i mig, mera artikulerad och utvecklad men fundamentet grundmurades i barndomen. Var det ursprungligen kommer ifrån vet jag inte. Men känslan i slöjdsalen, som vällde ur mig med forsens kraft och överraskade och förvånade mig, den upprepas i mig än i dag. Kanske vad gäller vargjakten, kanske pepparkaksgubbar på Facebook eller alla de synes “normala” orättvisor vi dagligen lever med.

Källan är samma. Upprepningen och dess tidlöshet. Hustrun fällde ikväll kommentaren “Du kan aldrig ge dig.”

Kanske har hon rätt.

Men det där proto-terrariet är numera utvecklat till ett heltidsarbete och eget företag. Kanske bara barnet i mig det också.

Kroktjärn, ett försök till bromsstudie

Kroktjärn, Holmsund.

Här är himlen inte blå. Den är närapå heltäckande vit, stora utbredda bomullssjok med vågformiga skarvar. En del sömmar är tänjda till bristningsgränsen, genom en del upprivna hål i molntäcket syns gråblå stänk i revorna.

Det är idylliskt ute vid vindskyddet, tyst sånär som på en helikopter som tycks avsöka området. Hundarna som följt med på den långa promenaden hugger mot de många bromsarna här vid vattnet. Det klapprar i tandemaljen. De är inte särskilt framgångsrika.

Bromsar — eller vårt dialektala ”bräms” — är för mig den mest besvärande och illa omtyckta livsformen under sommarens varma månader, bara fästingarna besegrar bromsen. De är hemmahörande i flugfamiljen Tabanidae och de fyrtiofem arterna i vårt land har inte överdrivet många supporters.

Ännu har ingen tagit en tugga av mig. Det är inte vad de gör, även om jag stundtals inbillar mig det. Smärtsamma bett från barndomen har satt sina spår. I själva verket är de utrustade med sugande mundelar och, precis som hos stickmyggorna, är det honorna som suger blod från boskap men förstås också människor som njuter av en stund i fuktiga marker. Hanarna är fridsamma, njuter av nektar.

Jag låter en landa på byxbenet, kanske ska jag ta mig tid att bekanta mig med dessa mina trätobröder? Talar jag inte vitt och brett om att mycket av rädsla och obehag beror på okunskap? Den är inte särskilt stor. En art ur släktet Chrysops, ibland kallade blinningar eller blindbromsar. Synen är dock utmärkt, en teori om namnet blindbroms har att göra med att när de väl suger blod är de ”som blinda” för allt som sker runtomkring. Mer passande är populärnamnet guldögonbroms inser jag när jag studerar den en stund, vaksam på att den inte får en chans att suga blod. Facettögonen är skimrande metallicgröna med fläckar och…

Kroktjärn, Holmsund

Jag hann inte mera. Vår yngsta whippet Mymlan snappade i sig den tvåvingade. Hon såg förvånad ut. Kanske var det inte som hon tänkt sig att ha en broms i munnen.

Lilltikens plan var nog inte heller att falla i vattnet bara minuten innan.

Kanske får jag titta närmare på de där flygfäna ett annat tillfälle. Eller så var det lika bra att det gick som det gick.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑