Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: idéer

Upprepar mig, i tankar och skrift

Ser tillbaka på allt nedskrivet, allt klotter, allt som en gång var väsentligt, ord formade av mitt väsen och inser med vemod att gamla tonårsteman fortfarande är gångbara. Att hjärta och smärta och politik och åsikter löper genom mig på samma, ibland smärtsamma, vis. Tanken slår mig att jag är frusen i tid, en människa i stagnation där inga stora nya tankar utvecklas och griper tag. Jag sitter i skrivarstolen och upprepar mig.

Det är ett slags behag i det också.

Det är vinter. Månaderna går och snart kommer våren. Förändring är en lågoddsare. Den är alltid där. Allting växlar men det är också oupphörligt samma. Tillmötesgående möter vi sommaren, som en gammal bekant — möjligen annorlunda i små nyanser (regnmängder och temperatur) men på det stora hela samma sommar som vi är vana. Sedan paraderar hösten genom landskapen och målar med sin tacksamma färgpalett; där bland trädens livsviktiga lövfällning viskar vinden en förvarning om den kommande vintern. Saker ändras men hela cykeln är densamma. Upprepning är naturens gång.

Vi är hemmastadda i det och det är som med orden och tankarna som lever i mig, livssynen jag bär och uppenbarligen vårdar sedan länge: det är där jag är hemma.

Kyrkskolan, notera den lilla byggnaden mellan huvudbyggnaderna. Utedass var vad som gällde vid förra sekelskiftet.

Träslöjden i årskurs fem på Kyrkskolan, en gul träbyggnad uppförd 1882 av James Dickson & Co, dessa storägare av rederier och skog — dessa hänsynslösa skogskövlare och skogstjuvar som gått till historien med sitt “baggböleri”.

Det var vår nya skola sedan Sandviksskolan brunnit ner i en explosiv och oväntad brand under vintern (profetiskt och passande kallades Kyrkskolan ursprungligen för “Nya skolan”).

Året är 1984. Inspirerad av Enderlein och Hechts klassiker “En bok om ormar” konstruerar jag ett simpelt terrarium; en ranglig träram med plexiglas framtill som lyfts upp för att öppna buren (som någon orm aldrig någonsin flyttar in i). Under lektionen hamnar jag i våldsam diskussion med en klasskamrat om älgjakt, som jag redan då motsätter mig oerhört känslomässigt.

Samma känsla finns kvar i mig, mera artikulerad och utvecklad men fundamentet grundmurades i barndomen. Var det ursprungligen kommer ifrån vet jag inte. Men känslan i slöjdsalen, som vällde ur mig med forsens kraft och överraskade och förvånade mig, den upprepas i mig än i dag. Kanske vad gäller vargjakten, kanske pepparkaksgubbar på Facebook eller alla de synes “normala” orättvisor vi dagligen lever med.

Källan är samma. Upprepningen och dess tidlöshet. Hustrun fällde ikväll kommentaren “Du kan aldrig ge dig.”

Kanske har hon rätt.

Men det där proto-terrariet är numera utvecklat till ett heltidsarbete och eget företag. Kanske bara barnet i mig det också.

Stjäl idéer!

© 2019 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: