Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: liv (sida 1 av 4)

<3

Till Jenny och Ma-Linn

 

I förgänglighetens tid fälls ett löv,
som länge darrat i sitt fäste och oundvikligen
brutit sig loss.

Från familjens träd, ifrån nyss framsprungna ungkvistar,
knäcker tiden och rötan slutligen
det som genom uppväxten stött och byggt
världen.

Tidens slut… Kära tid,
hur du stannade.
Kära tid, hur lång du kan vara
och kära, hur kort det blev.

Jag ser dig sitta vid köksbordet, hör din röst
Hör dig sakligt undslippa
budskapet om din väns död.

Och jag tänker att du i ditt skinande skal,
i din rustning mot omvärlden —
och älskade stolta styrka —
inte har tid att sörja ordentligt.
Familjelivets sysslor,
du har ständigt en plats att befinna dig på,
förutom i dig själv.

Och tiden är höst.
Höst, kära, hur snabbt det tog slut.
Och årstiden fortgår i parken där jag sitter,
en hastigt inköpt märkpenna för kläder i handen
som sprätter bläck som tårar.

Runtomkring faller löven avslutade,
sätter punkt för meningar som börjar sina.
De återgår till allt som var innan allt
de är som vackrast precis innan de släpper taget,
skiftande i umbra, hjärtats röda och ockra.

Och jag tänker:
aldrig igen ska hennes händer märka namnlappar
i barnens kläder.

Och hennes vind genom era hjärtan.
Hur alla höstfärger är hennes.

Vänd komposten

Hittar noteringar i en anteckningsbok med smutsiga pärmar. Därinne mellan bladen, på papper med struktur, finns en slags plan för framtiden. Och allt möjligt annat också som jag ansåg viktigt en gång i tiden:

överstrukna dikter, somliga med innehåll som är värdefullt och med känsla, en del rent förbannat pretentiöst kludd; en kort inköpslista av det slaget som nästan sitter i märgen (mjölk, smör, flingor); en slarvigt ihoprafsad punktlista över saker att göra i någon förening som tappar medlemmar i stadig takt i enlighet med statistiska trender och tidens anda.

 

Kråkfötterna i tusch:

Upphöjda bäddar — kolla!

Vänd komposten

Uppenbarligen den gamla pittoreska drömmen om egen täppa, den hudnära, närmast helande kontakten med myllan, frändskapet med myllret. En längtan jag alltid bär med mig, varsamt nedpackad bland annat jag idealiserar och romantiserar. Livsmål som ligger så djupt att jag närapå inte kommer åt dem.

Sådant jag fiskar efter men som faller av kroken precis innan de når ytan.

Det är något mer än livsdrömmar i de två punkterna; när jag tänker på det är det själva livet,. Här är vi, upphöjda ovan jord, letande efter mening, tröst och förståelse av platsen (meningssökandet, enligt uppgift, ett unikt mänskligt kännetecken, enskilt utövat av var och en när allt kommer omkring).
En dag är vi komposten.

(Om vi inte valt att kremera oss, vilket det finns bättre alternativ till)

Vi blir omvandlade. Vända av alla maskar och insekter för att påskynda nedbrytningsprocessen. Kroppen befolkas så småningom av protozoa; av svampsporer fylls vi och rötter från omgivande växtlighet kan växa in i våra benrester. Naturen reser sina blommor över våra kvarlevor. Vi har alltid varit fyllda av liv och av tusentals arter andra organismer — och långt efter döden är vi barnkammare åt myriader andra liv.

 

På ett sätt är en kista¹ bara ett försök att fördröja den oundvikliga kontinuitet och samverkan vi alltid haft med allt annat.

 

¹ Det krävs ett helt träd att bygga en kista. Är inte det onödigt, tänker jag.

 

 

Äldre inlägg

© 2018 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: