Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: livet (Sida 3 av 5)

Vänd komposten

Hittar noteringar i en anteckningsbok med smutsiga pärmar. Därinne mellan bladen, på papper med struktur, finns en slags plan för framtiden. Och allt möjligt annat också som jag ansåg viktigt en gång i tiden:

överstrukna dikter, somliga med innehåll som är värdefullt och med känsla, en del rent förbannat pretentiöst kludd; en kort inköpslista av det slaget som nästan sitter i märgen (mjölk, smör, flingor); en slarvigt ihoprafsad punktlista över saker att göra i någon förening som tappar medlemmar i stadig takt i enlighet med statistiska trender och tidens anda.

 

Kråkfötterna i tusch:

Upphöjda bäddar — kolla!

Vänd komposten

Uppenbarligen den gamla pittoreska drömmen om egen täppa, den hudnära, närmast helande kontakten med myllan, frändskapet med myllret. En längtan jag alltid bär med mig, varsamt nedpackad bland annat jag idealiserar och romantiserar. Livsmål som ligger så djupt att jag närapå inte kommer åt dem.

Sådant jag fiskar efter men som faller av kroken precis innan de når ytan.

Det är något mer än livsdrömmar i de två punkterna; när jag tänker på det är det själva livet,. Här är vi, upphöjda ovan jord, letande efter mening, tröst och förståelse av platsen (meningssökandet, enligt uppgift, ett unikt mänskligt kännetecken, enskilt utövat av var och en när allt kommer omkring).
En dag är vi komposten.

(Om vi inte valt att kremera oss, vilket det finns bättre alternativ till)

Vi blir omvandlade. Vända av alla maskar och insekter för att påskynda nedbrytningsprocessen. Kroppen befolkas så småningom av protozoa; av svampsporer fylls vi och rötter från omgivande växtlighet kan växa in i våra benrester. Naturen reser sina blommor över våra kvarlevor. Vi har alltid varit fyllda av liv och av tusentals arter andra organismer — och långt efter döden är vi barnkammare åt myriader andra liv.

 

På ett sätt är en kista¹ bara ett försök att fördröja den oundvikliga kontinuitet och samverkan vi alltid haft med allt annat.

 

¹ Det krävs ett helt träd att bygga en kista. Är inte det onödigt, tänker jag.

 

 

Pråmen har alltid legat där — och överallt

Pråm, foto: Krister Löfgren

Jag hade ett par foton, ett tummat anteckningsblock med gamla noteringar och en lust att skriva något. Och jag har lovat mig själv att försöka skriva varje dag.

 

[dropcap]H[/dropcap]ela livet har pråmen legat där, liksom strandad, nedsjunken i dy och ett vatten, som är så mörkt som vore det oändligt djupt. Den ligger där, gråhuden sprucken som uråldriga valskinn, innanmätet uppfyllt av ett flera levnadsåldrar gammalt vatten. När vågorna slår mot skrovet förblir det lugnt därinne bland alghinnorna, så när som på sjögräset som svajar som flimmerhår. Det finns inget motstånd där.

När vattnet slutligen fryser till i slutet av Pråm, foto: Krister Löfgrenoktober och gnistrande stjärnfrost flyttar in i träets sprickor så är lugnet överväldigande. Man vill tro att allting vilar. Älven smeker inte längre den tunga kroppen men fastän vattnet är kallt så befinner de sig alltjämt i omfamning. Vattnet, pråmens förutsättning, bottenfryser ner till alla växtrötterna som överallt omkringslingrande griper tag i landskapet därunder och kilar fast under buken.

Barn på skridskor, familjer med hundar, ensamma strövare, passerar längre ut när isen är tillräckligt tjock för riskfri överfart. Utan kylan skulle isvidden sakna röst. Ingen människa skulle rikta sin blick mot den gamla lastbåten utan att isen bar upp deras kroppshyddors tyngd. Och om pråmen ville någonstans så skulle vi kanske tyckta att den var fasthållen. Men den har sina ombud, pråmvarelser med långväga spridning.

Hela livet har pråmen legat där, men samtidigt har den alltid varit någon annanstans, som något annat. Vid björkarna vid strandkanten, vars rötter är blottade av vattnet som sköljd iväg jorden, ligger kanske en död fågel. Ändå ligger den inte där. Inte enbart där. Den må vara död och stadd i förruttnelse men också på vandring till nya liv.

Mera skrivande

[related_posts limit=”3″]

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑