Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: människor (sida 1 av 2)

Vem fan vill bo på Mars, Elon Musk?

The Angry Red Planet

Miljardären Elon Musk föreställer sig en nära framtid där resor till Mars är verklighet. Han har redan en primitiv befolkningsplan för den “röda planeten” och arbetar inom sitt företag Space Exploration Technologies (SpaceX) med rakettransporter till omloppsbana runt jorden. Han har avtal med NASA. Han är “visionär” med den långsiktiga planen att erövra Mars och ses som idol.

Kapitalstarka personer (en klar underdrift) i övre medelåldern ska definitivt vara välkomna som de första kolonisatörerna i rymden inom tjugo år. Tio tusen personer som en god start men “miljoner på planeten” tycks vara drömmen. Kostnaden? Ja, förhoppningsvis ska den ner till 500 000 amerikanska dollar, vilket så klart är en onåbar möjlighet för den fattiga delen av mänskligheten.

Om de ens kände till Elon Musk och hans planer, vilket de förstås inte gör.

Musk har sagt att arten Homo sapiens räddning finns på andra planeter för “en asteroid eller en supervulkan skulle kunna förgöra oss och vi står inför risker dinosaurierna aldrig upplevde: konstruerade virus, ofrivilligt skapande av ett ‘micro black hole’, katastrofal global uppvärmning eller någon ännu ej känd teknologi som innebär slutet för oss. Mänskligheten utvecklades under miljoner av år men de senaste sextio åren har atomvapen erbjudit oss möjligheten att utplåna oss själva. Förr eller senare så måste vi utvidga livet bortom denna gröna och blåa boll — eller utrotas.”

När vi slutligen kört skiten ur vår egen planet så är räddningen — för just de som suttit bakom spakarna på maskineriet och offrat planetens ekologi — en ny början på en ny himlakropp.

För mig är tanken att bygga upp en ny mänsklighet bland järnoxiden på Mars ödsligt vidsträckta slätter och högplatåer närmast motbjudande och ett slutgiltigt bevis för vårt fullständiga misslyckande. I HG Wells “Världarnas krig”, som skapade panik i USA när den började sändas som radiodrama dagen före Halloween 1938, invaderades Jorden av “marsianerna” men med Musk förhoppning om framtiden så är det snarare vi som invaderar Mars.

En människa på Mars: Vad betyder det? I rent biologisk mening fortsätter vi att vara människor men betyder det ändå inte något att vi som art lämnat, inte bara platsen vi föddes på, utan hela planeten som vi levt i samspel med sedan ett par hundratusen år sedan? Jag är inte så säker på svaret.

Lost in Space

Liksom Musk har jag läst science fiction, skillnaden är att jag inte varit överdrivet förtjust i genren — och jag har aldrig drömt om resor i rymden eller läst litteraturen som verkliga framtidsvisioner som bör genomföras. För mig har det varit underhållning, och ibland politik men aldrig relevanta framtidsvisioner. Det har alltid varit varningarna i science fiction som tilltalat mig. Dystopierna har alltid varit bättre.

Musk betyder ju mysk och som många herpetologer känner till så är det också ett illaluktande försvarssätt hos en del ormar. Mysk är också ett sätt för hanarna hos de asiatiska myskhjortarna att markera sitt revir och en trolig tidig etymologisk betydelse av ordet är från “muska”, ett sanskritord som betyder “pung”.

Och att pissa in en hel planet som sitt revir måste väl vara höjden av hybris, tänker jag.

Elon Musk anser att lokalisera framtidens människor till en ny planet är att utöka människoartens livsmöjligheter och erbjuder ett slags artskydd mot utrotning . För mig är det en plan att överge mänskligheten. Och hoppet. För mig är vi människor i samspel med vår omgivning, med livet omkring oss, ekologin vi är del av och den evolutionära historia vi har gemensamt.

Och det är lite grann vad jag känner inför sådana här grandiosa övergivningsplaner för vår planet: Att Elon Musk är en pung och att planen ett vämjeligt sekret som jag helst slipper ta i med mina händer.

 

I psykologins mörker: Harry Harlow och primatplågeriet

Det tar inte lång tid att krossa illusionen om människans storslagenhet. Några sidor av Derrick Jensens ”A Language Older than Words” kväver effektivt alla förhoppningar om människosläktets inneboende godhet. Det är svårt för mig. Det är svårt att övertyga sig om att ”vara human” betyder något positivt; att emotionell intelligens är annat än underordnad våldsam aggression och ett blodigt revirpinkande i strävan efter världsherravälde.

Jag vill så gärna se oss som goda, vänligt sinnade, älskvärda, intelligenta, förstående och… det där ganska oklara begreppet ”mänskliga”. Hur får vi exempelvis avgrundsmörka djurexperiment att vara en juvel i ”Skapelsens krona”?

Rhesusapa klänger på sin surrogatmamma

Liv i totalt mörker

Psykologen Harry Harlow är (ö)känd för sina experiment på rhesusapor under femtio- och sextiotalet. I sin forskning intresserade han sig för effekten av ”deprivation” och isolering hos nära släktingar till oss människor. Han separerade apungarna från deras mödrar, ibland så länge som upp till två år.  De placerades i ”Förtvivlans bur” (språkbruket är talande) där totalt mörker rådde och där de förhindrades kontakt med några andra apor eller ens människor. En del apor hängdes upp och ner i buren. De blev gravt psykotiska, uppvisade onormala beteenden och slutade på sätt och vis att vara apor överhuvudtaget.

Det här har kallats ”värdefulla modeller” för mänsklig depression.

I en ”vidareutveckling” av försöken med rhesusapor så uppfann Harlow den så kallade ”våldtäktsställningen” (”rape rack”, märk än en gång det obehagliga språket), en konstruktion där de långtidsisolerade honorna (som nu var könsmogna) kunde befruktas för att Harlow (som sagt ”The only thing I care about is whether a monkey will turn out a property I can publish. I don’t have any love for them. I never have. I don’t really like animals. I despise cats. I hate dogs. How could you love monkeys?”) skulle kunna studera vilken typ av mödrar de djupt störda aphonorna skulle bli.

Ingen idag är förvånad över att mammorna inte hade någon som helst uppfattning om vad de skulle göra med sina barn:

”Inte ens i våra mest bedrägliga drömmar kunde vi ha uppfunnit en surrogatmamma lika onda som dessa riktiga apor. Utan egen social erfarenhet var de inkapabla till passande social interaktion. En mamma höll sitt barns ansikte mot golvet och bet av fötterna och fingrarna. En annan krossade sin unges huvud. De flesta bara ignorerade sin avkomma.”

och

”Ett av deras favorittrick var att spräcka ungarnas huvuden med tänderna. Men det verkligt kväljande beteendemönstret var att de krossade deras ansikten mot golvet och sedan gned det fram och tillbaka.”

Hur allt förskräckligt Harlow genomförde ens kunde planeras är ett mysterium.

Ståltrådsmammor och monster

I ett annat berömt försök isolerades apungarna från mödrarna som ersattes med en ”ståltrådsmamma” och en mamma gjord av mjukt textilmaterial. Ståltrådsmamman erbjöd mat i en flaska medan filtmamman aldrig erbjöd föda. Trots detta så klängde ungarna vid den mjuka, behagliga ”mamman”, de valde svält och ömhet före mat och obehaget hos den kalla metallen.

Surrogatmamma

Men det räckte inte för forskarna: Man förvandlade de snälla, mjuka textilmammorna till ”monster” genom att få dem att plötsligt blåsa högtrycksluft genom kroppen på ungarna, de började skaka våldsamt så att ungarnas ”skalle och tänder skallrade” och en porslinsvariant kunde plötsligt skjuta ut vassa spikar ur kroppen för att skada apungarna. I varje fall utom det sista så klängde ungarna hårdare till den docka de uppfattade som sin mamma. I spikfallet väntade de tills spikarna dragits tillbaka innan de klättrade upp på ”modern”.

Harlows försök är ansedda som ”klassiker” inom psykologi och han belönades med en hedersbetygelse 1967 av den dåvarande presidenten Lyndon B. Johnson.
 
 

Att rättfärdiga det avskyvärda

Är inte resultaten självklara för oss? Räcker inte förnuftet till för att förklara att sociala varelser som apor omstöps till monster när deras livsförutsättningar brutalt förnekas? Journalisten och vinnaren av Pulitzerpriset, Deborah Blum (bland annat ”The Monkey Wars”), har kallat resultaten ”common sense results” och jag är håller med. Harlows experiment är enbart grymma, sadistiska och omoraliska påminnelser om att det inte är självklart att människor har företräde i alla frågor. Andra liv har en okränkbar rätt att leva, utvecklas och förverkligas. Att hålla i bakhuvudet är att det från forskarhåll under tiden för experimenten ansågs att för mycket närhet, kärlek och tillgivenhet till barn kunde vara skadligt, vilket vi idag vet är osant och i själva verket är det omvända sant. Det är ändå svårt att rättfärdiga Harlows sorgliga djurplågeri, även ur ett utilitaristiskt perspektiv är det avskyvärda så mycket värre än eventuella värdefulla kunskaper som kommit ur Harlows gärning.

Kollegor har beskrivit Harlow som ”grym, sarkastisk, chauvinistisk och en misantrop” och med tanke på det mörker han arbetade i så går det inte att göra att än ställa honom i skamvrån och se honom som en företrädare för allt det dåliga människosläktet kan uppvisa, även när hans målsättning var att bevisa vikten av föräldrakärlek till barnen.

”(Harlow) kept this going to the point where it was clear to many people that the work was really violating ordinary sensibilities, that anybody with respect for life or people would find this offensive. It’s as if he sat down and said, ‘I’m only going to be around another ten years. What I’d like to do, then, is leave a great big mess behind.’ If that was his aim, he did a perfect job.”

– William Mason, en av Harlows studenter

Harlow avled 1982, alkholiserad och deprimerad, avskuren kontakt med sina egna barn.

Äldre inlägg

© 2018 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: