Saga i snön
Promenaden en halvtimme innan tolvslaget stördes av konstgjort stjärnglitter. Att gå ut så på egen hand relativt fri från förpliktelser mot hundarna är ovanligt. Lössnön hade aldrig plogats från vägarna, ett skodjupt puder. I grannkvarteret skyfflade en man vintervitt över vägen för att bli av med i alla fall lite grann från gården. Några minusgrader ute, inte värre än att man kan gå utan handskar.
Möter Ludde, grannens hund, en av de skotträdda. Hussar emellan talas vid medan himlen tillfälligt färgas av pyroteknikens olika metaller och salter. Ludde har hela dagen legat gömd under sängen tillsammans med katten. En ensam lanterna (ett ljudlöst och vackert, sympatiskt alternativ till sådant som skrämmer djur och människor) svävar över den mörkgrå natten ovanför oss.
Svajande snöflingor faller fortfarande ner, bygger på redan tjocka lager. Jag tänker på hur dämpat livet måste vara där under. Hemma är Milo fortfarande är vaken tillsammans med Ma-Linn. Midas sitter vid datorn. Det lyser genom garagedörrens fönster; där gömmer sig hundarna i källarkontoret, enda platsen som med något slags lugn.
Från tidigare:
Minusgraderna ute. Natten skrev sitt i mig men det var inga vidare förklaringar bara vidareutvecklingar; vindlingar i snårtrasslig obekantskap. Jag hade hittat in i ett udda landskap; där trubbades livet, känslotrådar som tunnades mot en handvevad slipsten. Och i sängkläderna var en sveda som sträckte ut, räckte in — ända in i! — och spelade gåtfullt. Men något så oflinkt! Småljuden av sovfamiljen påminde om berättelsen som skrevs och påtaglig värme viskade sådant som gick att förstå. Morgonen knarrade snötorrt under fötterna, friktionen mellan frusna kristaller. Det är väl det som går att förstå. Och att det inte riktigt var halka men risken gick att ana därunder.
