Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: sorg

Till svärfar

Det gryr en morgon när jag skriver det här. Jag kan inte sova, en mjuk, långsam sorg har lämnat mig åt natten. Det är den sortens djupa ledsamhet som har sin speciella smak, sin särskilda doft när tårarna ohejdbart vill rinna längs kinderna. Vi har alltid tänkt oss döden som en fiende, en obscenitet, opassande i civilisationens hjärta. Vi har försökt göra den extraterritoriell, förpassa den bortom våra hem, i ett försök att värja oss, avgränsa den mot livet. Men när den väl kommer framtonar inte konturerna av en becksvart lieman utan någonting konträrt, som också är vårt misstag. När den är färdig med sitt värv är vi många gånger — om vi är öppna för det — märkbart förvånade över att det vi frambesvärjt som det förskräckligaste av allt är en ynnest. Att det onda tar slut.

För oss andra fortsätter det att göra ont.

Jag är så ledsen men kan knappt föreställa mig sorgen hos de som var ännu närmare.

 

Till svärfar,

Valborgsmässoelden började sin serafiska dans
samma minut som du, finger för finger,
motvilligt släppte handen som hållit dig,
det som osynligt kvarhållt ditt väsen,
fastän kroppen sedan länge varit trött,
utmattad, som vintern nu i mötet med våren.

I tystnaden hördes klockans sekundvisare
Vi hade så bråttom, i sådan nöd att hinna
och sådan bedövande glädje att ha hunnit
Vägen tycktes kantad enbart av duvor
förskräckta stycken av granit
som lossat sina vingar från en okänd kyrkogård.

Så mycket i bakgrunden i mig
som ville få dina svar, få ta del
av erfarenhet och kunnande
av det som långsamt lämnade dig och oss alla
alltmedan tiden töjde din sista årstid
— och jag förbannar mig själv för inte ha frågat.

Att skiljas var den största ansträngningen,
din magnifika våreld som överträffade alla andra
att inte längre hänge sig åt dansen
utan istället bege sig till ett okänt bortifrån
det oerhört svåra, det ofattbara
när hjärtat bestämt sig för att stanna.

Mellan varje årstid finns en förbindelse
som går att sträcka och töja
allt måste dock brista, ge möjlighet åt nästa.
En familj kan vara en sommar som växlar till höst
förändras till vinter och vaknar som våren
Men liksom årstiderna tar familjen aldrig slut.

Det kommer att finnas i den lätta dimman,
som svept in över lägdorna och berör gräsets toppar.
I den numera stillastående traktorn är det.
Det kommer att blåsa i den kommande vintern,
mellan barrträden och över markerna som en viskning
där dina skidor lämnat sina sista spår.

I det gula huset kommer det att svara om man lyssnar.
Det är där det hörs allra mest, Bengt.

Minnet av dig.

 

Höst

Det har berättats för mig att jag låter skägget växa varje år när hösten infinner sig och vi väntar på snöskrudad vintertid. Om det är en förberedelse för den kyliga årstiden eller bara lathet vet jag inte. Jag gillar att låtsas att det är en biologisk instinkt som driver mig till att ”glömma” att köpa rakhyvlar eller ”ha tid” att ställa mig framför spegeln i badrummet.

Höstsvampar, bättre än en skäggbild

Höstsvampar, bättre än en skäggbild

I min bekantskapskrets finns det personer som uttrycker stark ovilja mot att gå mot den mörka och kalla årstiden. Att förstå det är svårt. Själv har jag för länge sedan skapat ett vänskapsband med vintern, med snön och kylan. Som med allt är den där, det är inte att göra mycket åt att snöflingorna samlas.

Men framför allt är det hösten jag känner närhet med, nästan en tillgivenhet. Det är min årstid. Jag kan nästan längta efter den, efter sommarens slut. Den harmoniserar med någonting i djupet hos mig. Dock är ordvalet ”harmoniserar” fel — och det motsägelsefulla är att det på en och samma gång också är rätt. Jag misstänker att jag är disharmonisk som person med nedåtperioder och stunder då ljuset fattas livet — ett odramatiskt mjukt och lugnt dunkel på något sätt, men ändå en känslomässig svärta. Årstiden bär med sig en sorg — och en samtidig glädje — och i mig: detsamma. Det är att besöka en vän som alltid funnits hos en.

Med hösten känner jag mig hemmastadd och det är som med allt: det är både-och och inte det ena utan det andra.

Just nu undrar jag mest över hur länge skägget ska få växa. Jag har har hört knorranden som möjligen kan störa det fridfulla i att odla skägg. Jag har bestämt mig för att det är fel att uttrycka missnöje mot att låta något växa när allt annat tar vilopaus.

© 2018 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: