Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: stress (sida 1 av 2)

Kanske inte kul, bara nödvändigt

Att en dag förstå att när det börjar kännas roligt, nästan för kul, då är det dags dra åt sig öronen och ta ett steg tillbaka — och förbereda sig; att vara mitt i ett fartfyllt men silkeslent underbart flyt är en varning; att känna alltihopa igen, vara drabbad av intresse, nyfikenhet och glädje och… alltihopa igen… Att plötsligt en dag vakna med tårar på kinderna för första gången på ett år och må gott och öppet välkomna känslan av att vara genuint, förlösande ledsen.

Att betrakta allt detta som delar i ett varningssystem är kanske inte kul men nödvändigt. Jag försöker förstå.

”Ha inte för roligt nu”. Det ligger något i det.

Tystnad råder

Sol i skog

Sol i skog. Det ser tyst ut men det är inte det.

Midnatt råder, tyst det är i husen. Möjligen i en svunnen tid — och omöjligen utanför husets ljudisolerande väggar. Som många redan påpekat så är tystnad en akut bristvara. I normala fall tänker vi kanske inte så mycket på vilket förfärligt liv världen omkring oss för men i vissa stunder uppenbaras det hur nedsmutsad vår livsmiljö är av oväsen.

Igår promenerade jag ut i en mindre skogsrest några kvarter bort för att försöka få lugn och kämpa ner en allt mera stegrande ångest. När jag väl sjönk ner med ryggen mot en relativt ung tall (de kan bli över sjuhundra år gamla!) så infann sig en besvikelse. Jag hade naturligtvis inte räknat med fullständig tystnad (i Sverige finns det i princip bara i Lappland, enligt en undersökning tidningen Land gjort) men vad som förvånade mig var det oupphörliga ljudet från flygplan ovanför mig. Just att det var konstant gav mig en tankeställare.

Under de trettio-fyrtio minuter jag spenderade nedsjunken i snön så kunde jag uppskatta tystnad från himlen under två minuter. Mer var det inte. Resten av tiden dånade flygplansmotorer ovanför trädtopparna (vars snötäckta, tunga grenar tyvärr inte kunde dämpa ljuden). Och när det väl blev tyst så hördes förstås den markbundna trafiken (som är den största anledningen till buller i Sverige).

Nu är jag i och för sig extra ljudkänslig (och det blir än värre under ångestattackerna) men känsligheten var i det här fallet både bra och dåligt. Det positiva var att jag blev medveten på ett helt nytt sätt om vilka svårigheter vi står inför vi som uppskattar en tystnad som skänker ro (och i begreppet ”tystnad” räknar jag inte naturljud såsom fåglars sång, vindens blåst, knarrande snö, bäckar som talar på sitt porlande sätt osv).

Vide, med sina snart två år, är expert på att höra flygplan, på att upptäcka dem genom fönstret, ofta långt före oss andra (om vi överhuvudtaget märker något).

Jag förstår att han är särskilt känslig för ljuden. De hör inte hemma här. De är inte del av vår repertoar av ursprungsljud.

Äldre inlägg

© 2019 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: