Jag ligger på en träbrits på Umeå simhall Medley. Det är januari och jag ser Milo balansera runt kanten på lekbassängen. Han är småskakig av frusenhet i sin spensliga kropp men verkar på sitt sexårsvis obekymrad om allt runt omkring. Jag tänker på tid. På barndomstid, som alldeles riktigt inte bara är en annan levnadsålder utan som också innebär en annan begreppslig tid.

Milo på simhallen

Kanske står man fredad utanför TIDEN som barn. Medvetenheten om tid som någonting allestädes närvarande och evigt tickande väcks inte förrän vid ordet ”snart” i ungefär tvåårsåldern. Från en tidstypiskt stressad förälder betyder snart  samma sak som ”vänta”.

Idag har jag ett armbandsur på mig. Den känns som en relik, som något som förlorat sin självklara plats runt handleden när alla bär en mobiltelefon med låsskärm där tiden är det första som möter en. 1749 slängde Rousseau sin klocka i protest mot den tidens vetenskap och civilisationen som den fört med sig, kanske på samma sätt som William Blake och Goethe avskydde Newton för att han reducerade det sensuellt naturliga till något ”mätbart”.

Jag tänker på tidsbrist, som maler mig. Jag tänker att tidsNÖD är ett gravallvarligt tillstånd som jag inte verkar kunna slå mig fri från.

Milo leker ensam i poolen. Han har upptäckt glädjen i att dyka, håret räcker nedanför axlarna på honom nu. Jag tittar på Festina-urverket och noterar ”två minuter kvar tills vi måste åka hemåt”. Men han leker ju i en värld som fattas mig. Han stiger ner i det uppvärmda vattnet och bygger världen som han vill ha den.

Enligt Piaget har barn ingen inbyggd känsla för tid. Andra har hävdat att tiden inte är en abstraktion utan en känsla. Jag kan sympatisera med det. Upplevelsen av långsamheten i ett väntrum på vårdcentralen och hur tiden rusar iväg när man verkligen går upp i en uppgift eller ett arbete man finner njutning i. Det är definitivt två olika känslor.

Det är svårt med tid.

Jag försöker minnas att den enda tidsenheten som är viktig och betydelsefull är hjärtslaget. Det finns de som hävdar att vi föds med ett fast antal hjärtslag. Jag vet inte hur det är med det. Man kan dock se och uppleva tidens gång i solen och andra himlakroppars rörelser, i årstiderna som växlar, i ljus och mörker… Men placera oss i en avskärmad, avskalad, rent teoretisk miljö, där vi fråntagits alla ljud, allt ljus och allt som mäter tiden, då måste det väl vara hjärtats slag som räknas — och för att hålla tiden: bokstavligen räknas.

”In the world of alienation no adult can contrieve or decree the freedom from time that the child habitually enjoys — and must be made to lose. Time training, the essence of schooling, is vitally important to society. This training, as Fraser very cogently puts it, ’bears in almost paradigmatic form the features of a civilizing process.” – John Zerzan, Time and its Discontents

Klockan hann bli mer än vad jag utlovade Milo. Hjärtat sa däremot att tiden väl räckte till en längre lek i vattnet den där januarikvällen på badhuset.