Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: vatten (sida 1 av 2)

Färjan hem från Finland

Så här, under kvällen på färd hemåt, är havet det enda mulnande efter en hel dag av sol. Både till höger och vänster syns ojämna linjer; en sågtandsrand av, på detta avstånd, obetydliga trädsilhuetter församlade i tyst iakttagande. Vi skär en väg genom de fördystrade vattenmassorna, som i egen takt sluter sig bakom oss, samlar ihop sig själv medan människor blickar ut i fjärran. Beundransvärt tålmodigt har vi, barnen och jag, fascinerats av mönstren i skummet som alldeles intill färjeskrovet fräser upp och virvlande bildar…

…Vad?

Allt vi kan nå med vår fantasi.

Korta ögonblick vi ser något annat, minns någonting särdeles, som i all sin hast är både svindlande — och redan på väg att tunnas ut. En åminnelse om något som fallit ur tiden, eller möjligen framträtt ur det förgångna. Sedan sammansmälter havsytans vita ursinne med djupet i sig själv. Sväljer sig själv medan vi inte riktigt begriper mer än att något finns att begripa där.

Nu utformas nästa tolkningsbara mönster av vattnet. Vi rider massorna på väg hemåt. Med vågornas omsorg blir vi spårlösa. Spår eller inte — vi är alltid där, som här, liksom vi är hemma.

Pråmen har alltid legat där — och överallt

Pråm, foto: Krister Löfgren

Jag hade ett par foton, ett tummat anteckningsblock med gamla noteringar och en lust att skriva något. Och jag har lovat mig själv att försöka skriva varje dag.

 

[dropcap]H[/dropcap]ela livet har pråmen legat där, liksom strandad, nedsjunken i dy och ett vatten, som är så mörkt som vore det oändligt djupt. Den ligger där, gråhuden sprucken som uråldriga valskinn, innanmätet uppfyllt av ett flera levnadsåldrar gammalt vatten. När vågorna slår mot skrovet förblir det lugnt därinne bland alghinnorna, så när som på sjögräset som svajar som flimmerhår. Det finns inget motstånd där.

När vattnet slutligen fryser till i slutet av Pråm, foto: Krister Löfgrenoktober och gnistrande stjärnfrost flyttar in i träets sprickor så är lugnet överväldigande. Man vill tro att allting vilar. Älven smeker inte längre den tunga kroppen men fastän vattnet är kallt så befinner de sig alltjämt i omfamning. Vattnet, pråmens förutsättning, bottenfryser ner till alla växtrötterna som överallt omkringslingrande griper tag i landskapet därunder och kilar fast under buken.

Barn på skridskor, familjer med hundar, ensamma strövare, passerar längre ut när isen är tillräckligt tjock för riskfri överfart. Utan kylan skulle isvidden sakna röst. Ingen människa skulle rikta sin blick mot den gamla lastbåten utan att isen bar upp deras kroppshyddors tyngd. Och om pråmen ville någonstans så skulle vi kanske tyckta att den var fasthållen. Men den har sina ombud, pråmvarelser med långväga spridning.

Hela livet har pråmen legat där, men samtidigt har den alltid varit någon annanstans, som något annat. Vid björkarna vid strandkanten, vars rötter är blottade av vattnet som sköljd iväg jorden, ligger kanske en död fågel. Ändå ligger den inte där. Inte enbart där. Den må vara död och stadd i förruttnelse men också på vandring till nya liv.

Mera skrivande

[related_posts limit=”3″]

Äldre inlägg

© 2018 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: