Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Vinterdagbok från Lidbacken, Västerbotten

Snöiga granar

Solen är starkt lysande i ryggen när jag tar en promenad längs vägen uppför berget mot Lundåker, ute i ingenstans (känt som Lidbacken, några mil från Kåge i Skellefteå kommun). Framför mig kastas min skugga, lång som lövträden som flankerar vägen (tallarnas majestät har den svårt att mäta sig med). Det stillsamma landskapet är övervakat av också månen, halverad hänger den högt i det ljusblå och molnfria ovan, och framför, mig.

Naturens ursprungliga röst och ljud döljs i knarret från kängorna, tjippandet från det högteknologiska gummit mot snön påminner om att det är få platser som är ovandrade av människor. Vänd blicken åt valfritt väderstreck och människan har utforskat och satt sina bomärken där.

Skugga

Uppförsvandringen ger ökad puls, gör mig medveten om den tunga andningen, bortglömda löften till kroppen, ingen lovsång till konditionen sjungen på länge. (Tack och lov finns ett nytt nyårslöften för att råda bot på det).

Kroppens stelhet, låsningen i svanken, nackens ömmande punkter glöms så småningom bort. Det ger med sig, steg för steg. Jag blir liksom uppmjukad i det böljande snölandskapet.

Men inte bara värk och fysisk smärta lindras; det händer även saker med trycket över bröstet, ihoppressningen av bröstkorgen (”såsom i ett skruvstäd” är en fullt rimlig beskrivning), släpper.

Känslan av att hjärtat ska klämmas till döds flyr.

Natur före lobotomi

1869 blev psykiatrin en etablerad disciplin och från att många gånger varit internerade i anstalter som ”varit att betrakta som tortyrställen där de intagna var fångar” (Roland Bergling, Västerbotten 3/4 1985) så började man i alla fall närma sig humana metoder för bot och bättring för ”hjonen”.

Vanligaste behandlingen på exempelvis Umeå Lasarett på Ålidbacken (färdigställt 1907) var långbad, vilket för dagens stressade människor kan låta som ett härlig spa-besök men i själva verket innebar att finna sig i att vara fastspänd i ett badkar med hett vatten från sju på morgonen till fyra på eftermiddagen, i hopp om att befria patienten från svåra orostillstånd genom kraftig utmattning.

Ren terapi (däribland arbetsterapi) fanns ibland på schemat men man kunde också så sent som 1937 fortfarande hitta psykiskt sjuka inlåsta i ladugårdar i Västerbotten och Ångemanland, där de ”svagsinta” delade rastgård med grisarna.

På Umedalens sjukhus i Umeå började man med prefrontal lobotomi under sena 40-talet, vilket ansågs ge bra resultat hos särskilt oroliga patienter som inte längre behövde spännas fast med bälten. Dock: risken för dödsfall var en på tio, knappast acceptabelt idag. Därtill fanns annan problematik såsom lojhet, bristande omdömesförmåga och ”psykisk avflackning” hos de opererade.

Jag tänker på det här när jag promenerar och känner kroppen (och själen) börja må bättre av en så enkelt sak som utomhusvistelse. Jag står under en gruppering gängliga tallar, precis så grova så att en sex-sju-åring skulle kunna omfamna den snöglittrande stamnen med sina barnarmar. De svajar i ett lugn som lättar andningen också hos mig. Det överförs något rogivande att bara beskåda deras rörelser, i sidled men också runt sin egen axel, stammen. Om man tar sig tid så inser man att inga träd är stilla. Det tar ett tag att upptäcka men det är rörelse någonstans i varje träd, varje trädkrona, varje gren.

En del isflagor faller från toppen, ned över anteckningsblocket. De är så tunna och sköra at de knappt går att plocka upp från marken med klumpiga människofingrar — och om man väl lyckas så smälter de i handen men inte innan man hunnit se en glimt av kristallmönsret i dem.

Skönheten i det lilla, i det vi allt som oftast inte hinner beundra.

Liten gran övertäckt av snöNärmare toppen av backen faller det magiska ljuset, ett aprikosskimmer sköljer över de snötyngda granarna. Med all möjlig oro hade jag kanske inte kunnat uppskatta det, för oro krymper världen, men promenaden har dämpat de dåliga känslorna som vi stundtals bär omkring på.

Skogen som rogivare

På senare år talar man alltmer om naturens ”helande” kraft. Om vikten att må bra och att det för många människor är det ren medicin att vara ute i skog och mark. Jag tror helhjärtat på det. Antalet studier som stödjer hypotesen att vistelse utomhus i nära kontakt med träd, växter, vind och djur är bra, växer.

En del björkar, som är insprängda i myllret av granar, ser ut som jättelika grässtrån, tyngda av enorma ax som nästan tar i plogvallarna. En del bugar djup inför årstiden och många av oss borde åtminstone försöka göra detsamma.

Jag lägger mig ner och tittar rakt upp i en grantopp. En välgnagd kotte ligger bredvid mig och de hårda hjärtslag jag kände i den brantaste stigningen (i anteckningsblocket är hjärtslagen beskrivna: ”en kulhammare som försöker knäcka en nöt utan att mosa allt innehåll”) lugnar sig.

Jag skulle kunna ligga här hur länge som helst och titta på träden som rör sig.

Kanske skulle det vara omdömeslöshet enligt den gamla psykiatriska skolan.

Ligger i snön och tittar på grantoppen

Ligger i snön och tittar på grantoppen

1 kommentar

  1. Saknar nya inlägg. <3

Kommentera

© 2017 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: