Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Kategori: Familj och liv (sida 2 av 48)

Kroppars sammansmältande landskap

En stig nedför sluttningen,
mjukt kullrig längs övre delen
av lutningen
tills vidgar den sig,
öppnar upp sig till ett

vertikalt fall

Gläntar sig så stigen
och tar emot priviligerade
som ett torg, ett

uppbrutet torg

En samlingsplats för mig allena, torget,
av mig
försiktigt uppbrutet, öppnat
Flikarna öppnar upp mot mystiken,
öppnar upp den stora, den
genom tiderna alltid största

svindeln

Det är så klart ingen gata
mer än metaforiskt
dock: den leder någonvart

Uppöppnad,
flikarna, det mörkt röda,
som betydande politik

(det här är faktiskt också  ett slags
ställningstagande;
ändå ett hopp om återgång
till samhällsförstånd,
en optimism om
förflyktigandet av det nuvarande)

Flikarna, ett rosa bokuppslag
Det går att läsa din upplösning,
hur jag fråntar dig framtid och
historia, en agitation
om enbart det närvarande

Längs ryggkammen:
återstoden av en mörk väg
som separerat sig,
tillblivit
stigarna där den fuktiga
dansen försvagar
dina barrikader

I ditt landskap, dina
inomkroppsliga rum,
sker rytmen mot väggarna och deras hinnor,
och nätet av genomkorsande blodkärl

Och jag orsakar en översvämning
liksom vi framledes orsakar:

en överraskning

Ljudet,  som bränningar
smiskande mot undervattensgrunden
En uppriven vind som slår
ett hårt uppspänt tygstycke på tork
i trädgårdsvindan. I din gård.

Omfamnandet som sker
i ditt landskap,
våra i lek
ovarsamma rytmer

Ja, det var ett vågspel vi fullt medvetna spelade
och deltog i
detta mjukt böljande,
      fram och
tillbaka

Detta tillbakadragande,
Detta framåtskridande
Detta slutligen sammansmältande,

som om man, ovetande om att klippan soluppvärmts,
sätter sig för kroppens vila
och överraskas av att stenens temperatur
är mildheten i själen

Så förvandlas och förenas människan med landskapet

Att så tillsammansskapa framtidens hopp
är också en ideologi,
ett motstånd,
ett förstånd att tillsammans,
som ett enskilt landskap,
skapa och utvidga världen.

<3

Till Jenny och Ma-Linn

 

I förgänglighetens tid fälls ett löv,
som länge darrat i sitt fäste och oundvikligen
brutit sig loss.

Från familjens träd, ifrån nyss framsprungna ungkvistar,
knäcker tiden och rötan slutligen
det som genom uppväxten stött och byggt
världen.

Tidens slut… Kära tid,
hur du stannade.
Kära tid, hur lång du kan vara
och kära, hur kort det blev.

Jag ser dig sitta vid köksbordet, hör din röst
Hör dig sakligt undslippa
budskapet om din väns död.

Och jag tänker att du i ditt skinande skal,
i din rustning mot omvärlden —
och älskade stolta styrka —
inte har tid att sörja ordentligt.
Familjelivets sysslor,
du har ständigt en plats att befinna dig på,
förutom i dig själv.

Och tiden är höst.
Höst, kära, hur snabbt det tog slut.
Och årstiden fortgår i parken där jag sitter,
en hastigt inköpt märkpenna för kläder i handen
som sprätter bläck som tårar.

Runtomkring faller löven avslutade,
sätter punkt för meningar som börjar sina.
De återgår till allt som var innan allt
de är som vackrast precis innan de släpper taget,
skiftande i umbra, hjärtats röda och ockra.

Och jag tänker:
aldrig igen ska hennes händer märka namnlappar
i barnens kläder.

Och hennes vind genom era hjärtan.
Hur alla höstfärger är hennes.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2019 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: