Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: cancer

<3

Till Jenny och Ma-Linn

 

I förgänglighetens tid fälls ett löv,
som länge darrat i sitt fäste och oundvikligen
brutit sig loss.

Från familjens träd, ifrån nyss framsprungna ungkvistar,
knäcker tiden och rötan slutligen
det som genom uppväxten stött och byggt
världen.

Tidens slut… Kära tid,
hur du stannade.
Kära tid, hur lång du kan vara
och kära, hur kort det blev.

Jag ser dig sitta vid köksbordet, hör din röst
Hör dig sakligt undslippa
budskapet om din väns död.

Och jag tänker att du i ditt skinande skal,
i din rustning mot omvärlden —
och älskade stolta styrka —
inte har tid att sörja ordentligt.
Familjelivets sysslor,
du har ständigt en plats att befinna dig på,
förutom i dig själv.

Och tiden är höst.
Höst, kära, hur snabbt det tog slut.
Och årstiden fortgår i parken där jag sitter,
en hastigt inköpt märkpenna för kläder i handen
som sprätter bläck som tårar.

Runtomkring faller löven avslutade,
sätter punkt för meningar som börjar sina.
De återgår till allt som var innan allt
de är som vackrast precis innan de släpper taget,
skiftande i umbra, hjärtats röda och ockra.

Och jag tänker:
aldrig igen ska hennes händer märka namnlappar
i barnens kläder.

Och hennes vind genom era hjärtan.
Hur alla höstfärger är hennes.

Vågar inte läsa Reidar Ekner igen

Det är sånt man får för att man lever.

"Det är sånt man får för att man lever."

Det är gissningsvis över tio år sedan jag först läste Reidar Ekners långa dikt ”Efter flera tusen rad” som handlar om hans åttaåriga dotter Torun, som kämpar en hopplös kamp mot cancer. Det är den mest sorgliga och vackra — och fantastiska, förfärliga — bok jag läst. Kanske är det den bästa också. Men jag har aldrig läst den igen.

Många gånger har jag tänkt läsa om den och jag har sökt den på antikvariat — och hittat den men aldrig köpt den. Den borde stå i bokhyllan men jag är osäker på om jag skulle uthärda den igen. Det är den enda bok jag är rädd för.

Idag läste jag en rad ur boken och det räckte för att göra ont i mig, att väcka minnet av den. Jag blev tårögd, tänkte på mina egna barn och undrar nu om jag kanske ska försöka hitta ett tyst ensamt hörn där jag kan gråta mig igenom allt det kärleksfulla och hjärtskärande i den igen.

Fotnot: Rad är en föråldrad enhet för hur mycket strålning kroppen absorberat, i det här fallet vid behandling mot cancer.

© 2024 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑