Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: dagbok

Barfotapromenader

Jag tänker mig att det är att bli stucken av barr och torrkvistar, att klösas av barrskogens rötter och att skära och skrapa sig på vassa stenkanter som är det stora problemet med barfotapromenader längs skogsstigarna. I själva verket är det förvånansvärt ovanligt. Det sticker till någon enstaka gång och möjligen slår tårna ibland i någon stenbumling som har sin självklara plats halvt begravd i myllan.

Det här hör sommaren till; att låta bli skorna och frige fötterna så mycket som möjligt. Oavsett om man emotser en regnig afton eller en soluppvärmd morgon så kan man gott lämna skorna hemma i hallen. Vi lever trots allt inte i den puritanska andan från medeltiden, då nakna fötter, särskilt kvinnors, ansågs obscena och kunde ge dåligt rykte. Historiskt har skor betecknat en social status och de helt utan fotbeklädnad var slavar, ibland fångar och andra som förlorat sin personliga frihet av olika anledningar.

Nu för tiden tror vi nog att det är en nödvändig skyddsåtgärd att packa in fötterna i skor. Ofta är det också det. Men långt ifrån alltid.

Bare feet have come to symbolize innocence or childhood in a glorifying perception of freedom from real-life requirements.

Den fuktiga marken är blötare och kallare än vad den borde vara i slutet av juni. Det är på grund av det myckna regnandet. Jag trampar genom jord, barkflisor, barr och lera. Sjunker ner i vattenmättade gropar. Underlaget känns ibland svampigt och sviktande, ibland hårdpackat och stabilt, som om inget levande överhuvudtaget luckrade upp jorden och levde sina liv därunder mina fötter. Vid en större försänkning i marken, där vatten och barr samlats i mängder, känns det som att klafsa genom en grov morgongröt.

VästerlångslädanTrots att jag inte oroar mig för att göra illa mig på underlaget så oroar stackmyrorna mig; inte så mycket för att jag ska trampa ihjäl en eller annan (det är oundvikligt, gissar jag) utan mera på grund av barndomsminnet av en ytterst ilsken stackmyra som var fast besluten att besegra mig genom att nypa med all sin (faktiskt) ganska omfattande kraft i stortån. Så det är en vaksamhet, en beredskap för att det kommer att göra ont om en myra får tag i min oskyddade fötter.

Fast det kanske inte känns på samma sätt när man är vuxen, vad vet jag.

Temperaturen i marken registreras effektivt av fotsulorna. Den tunna huden på fötterna är en alldeles utmärkt termometer. Det är en markant skillnad på solbelysta markbitar och den våta skuggmarken. Särskilt solbelysta klipphällar och stenar är behagligt ljumma så klart.

Jag sitter bland alldeles för många rödmyror på en kobbe vid Västerlångslädan och jag tänker på Samuel Sugarman, som under det tidiga 1900-talet promenerade barfota året om i Hartford, Connecticut. Vare sig is eller snö hindrade honom från att gå barfota. ”Barefoot Sam” blev 80 år gammal men jag kan tänka mig att hans fötter var unga ända till slutet. Foten är den del av kroppen som har flest ben. Det är en komplicerad del av oss och kanske är det också därför vi känner ett stort behov att skydda våra fötter, ibland i överdriven omfattning.

Jag vill inte gärna säga att den låter förskräcklig, duvan som ibland bryter lugnet. Låt oss kalla den ”rolig” istället. Dess läte är en skrattretande del av fågelsymfonin i den strandnära skogen. En annan glädje är att inte höra motorbåtar över vattnet, bara fågelkvitter (och den där duvan) och sjöns kluckande, plaskande och skvalpande mot brygga, strand och sten. Jag föreställer mig att det blir ett slags musik av det hela om man försjunker tillräckligt intensivt i lyssnandet. En miljarder på miljarder droppars sång. Om man stillar sina egna böljande tankar och tystar ”apsinnet” som zenbuddisterna ibland pratar om så kanske det är ett samtal som vattnet för — fast med vem, undrar jag?

Var började det allra, allra första i ljudet i den här sjön?

Plötsligt slår en gädda i den grunda delen av sjön, bara två meter ifrån mig. Jag rycks ur funderingarna. Och ser mina fötter: leriga med lite smutsig kåda vid hälen. Kanske ska jag bada dem någon annanstans , hinner jag tänka.

Det skulle inte vara svårt att stanna här. Myggen bjuder jag gärna på ett mål mat eller två. I Umeå är det motorfesten Wheels och jag förskräcks inte bara av gäddan utan nu också av bilar som bränner gummi mot asfalt någonstans bortom skogen.

Duvan låter inte så dum ändå.

Tittar mot det mörka vattnet. Jag har fortfarande en rädsla för det.

Man märker så mycket mera när man är i fullständig stillhet. Man är därtill mindre hotfull om man är orörlig. Kanske missar man mycket också men här ser jag småkrypens områden och stigar, sprickorna i klipporna som formar en simhudsförsedd grodfot; jag beundrar den unga björnmossans stjärnfält och jag erinrar en myggas sugsnabel som tränger igenom min hud. Till höger om mig är en markplätt där utspridda fiskfjäll utgör ett vinterlandskap i miniatyr och jag ser ringarna i vattnet från en fisk som gått upp till ytan eller liksom kysst sin egen spegelbild underifrån i vattenspegeln. Ovanför flyger en tärna som aldrig ens förstår att jag är här.

Och det är så många röster som börjar urskiljas.

ur The Barefoot Boy

Cheerily, then, my little man,
Live and laugh, as boyhood can!
Though the flinty slopes be hard,
Stubble-speared the new-mown sward,
Every morn shall lead thee through
Fresh baptisms of the dew;
Every evening from thy feet
Shall the cool wind kiss the heat:
All too soon these feet must hide
In the prison cells of pride,
Lose the freedom of the sod,
Like a colt’s for work be shod,
Made to tread the mills of toil,
Up and down in ceaseless moil:
Happy if their track be found
Never on forbidden ground;
Happy if they sink not in
Quick and treacherous sands of sin.
Ah! that thou couldst know thy joy,
Ere it passes, barefoot boy!

av John Greenleaf Whittier (1855)

En majkvälls dagboksinlägg

Fiskmåsar och skrattmåsar seglar över hustaken. Jag ser dem strax före tolvslaget från balkongen där jag sitter och skriver.

Pratfåglar i en annars stilla kväll i slutet av maj. Det har slutat bli kvällsmörkt, och kanske blir det aldrig riktig natt heller på ett tag.

Spindlar kilar omkring längs sina, härifrån sett osynliga, silkestrådar under stuprören. De är fullt upptagna med sitt. Jag tror att de har valt sin placering vist och strategiskt. Det är mycket flugor här uppe om dagarna.

Och nu, när klockan slår tolv, ser man att inga grannar är vakna, i alla fall är ljusen släckta. Jag förutsätter att de flesta sover och jag förutsätter att spindlarna är mätta i morgon.

Och fåglarna, deras sporadiska pladder går att lyssna förstrött på imorgon kväll också.

© 2019 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: