Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: depression (Sida 3 av 4)

Ett sinnets ”reboot”

Rehabiliteringen för utmattningssyndrom påminner i mitt fall om att starta om livet från början: att lära sig andas på nytt, den här gången friare, lugnare, mera medvetet; världen ska utforskas igen med nya sinnen, andra förutsättningar.

Promenaderna är fyllda av nya upplevelser eller återupptäckter eftersom allt viktigt finns i varje stopp längs stigen (eller vägen, om man gillar sådana).

Det är en slags förvirring över det nya livet och dess möjligheter.

Jag har fått göra en reboot efter att allt livsarbete blivit tyngre och omöjligt.

Just idag är det intressant att se positivt på depression och utmattningssyndrom, en glädje över att ha fått chansen att nästan starta om helt ifrån början med livet och dess betydelse och möjliga mening. Även om jag under ett års tid (eller kanske ännu längre) kämpat med bitterhet, skam, förakt för människor omkring mig, värdelöshetskänslor, orkelöshet, trötthet och ångest så kan jag nu se att ”inget ont som inte för något gott med sig”. Det har tagit den här tiden och jag tror att det kommer att ta ännu längre tid innan jag är… mig själv, antar jag. Det är på gång. Någonting är på gång.

Länge saknade värderingar stiger med förnyad kraft till ytan, saker som jag glömt att jag tycker om är roliga, behagliga tankar jag slutat tänka är tillbaka… Just idag: en njutbar förnöjsamhet svept i konstant trötthet, ett deltagande och i den min egen avskildhet.

Kanhända är det här toppen innan ytterligare en krasch. Men någonting är här.

Vad är poängen med sjukdom? Kanske ingen alls eller kanske något som vi inte kan förstå — men eftersom vi människor systematiserar, definierar och bestämmer utifrån oss själva och på egen hand så kan vi också bestämma poängen med sjukdom. Tänk vilken revolution det skulle vara att se sjukdom som en tillgång, en lärdom, en påminnelse om att förhålla sig annorlunda till världen och sig själv. Inte så att jag menar att man aktivt så söka sjukdom men att när den väl kommer så kanske vi kunde ta lärdom av den. Som det är nu vet vi tämligen väl vad människor mår bra av men vi fortsätter ändå att inrätta ”vår” värld på ett sätt som strider mot det.

Sådana här diskussioner går lätt över i flummighet men… jag sympatiserar mycket med exempelvis antroposofernas syn på sjukdom (därmed inte sagt att jag köper hela antroposofipaktetet med dess pseudovetenskaplighet och ockulta inslag). Deras läkekonst ser sjukdom som en process genom vilken människan utvecklas.

”Läkarens uppgift är inte bara att ta bort sjukdomssymtomen, utan även att styra sjukdomsprocessen så att den blir så givande som möjligt för individen. Om en sjukdom bara avlägsnas med yttre medel, utan att individen så att säga själv aktiveras, leder inte det till att människan förs vidare – hon avskiljs då bara från sjukdomssymtomet, men dispositionen för sjukdomen kvarstår.”

Det tror jag mycket på.

Och så är det väl i många ”grenar” inom alternativ medicin/läkevård: en större benägenhet att se kropp och sinne i ett sammanhang, i ett förhållande med miljö, livsstil, arbete osv. Allopatisk medicin blir allt bättre på det här området men har fortfarande en del kvar att lära sig. Största problemet kan kanske vara bristen på tid, att en läkare inom den konventionella vården inte har tid att lära känna sin patient och hur hon/han lever, arbetar, tänker och överlever. Vi har heller inte tid att låta oss vara sjuka.

På Stressrehabiliteringen finns tid och metoder för patienter som liksom jag blivit ”civilisationssjuka”: inte klarat av den konstanta stressbördan, omgivningens krav, bullret och surret i världen, hastigheten, informationsberoendet, den ständiga ”nåbarheten” via mobiltelefoner, sociala medier, chattar osv. Delar från KBT-metoden borde läras ut i grundskolan. Det är ingen överdrift att påstå att det idag är viktigare att kunna förstå och hantera kroppens symtom på stress och utmattning, det är mera nödvändigt att förstå och praktisera återhämtning, vila och avslappning än att försöka inpränta fysikaliska formler i huvudet. Skolans brister är många men den största är troligtvis att den är inriktad på att skapa människor som är samhälleligt och ekonomiskt värdefulla. Det högsta målet är inte att skapa bra och lyckliga människor som är tillfreds med sig själva och världen, som känner sig betydelsefulla, som har sunda värderingar, som ifrågasätter, som är autonoma.

Som är vackra på sina egna unika sätt. Som är det bara genom att vara.

I psykologins mörker: Harry Harlow och primatplågeriet

Det tar inte lång tid att krossa illusionen om människans storslagenhet. Några sidor av Derrick Jensens ”A Language Older than Words” kväver effektivt alla förhoppningar om människosläktets inneboende godhet. Det är svårt för mig. Det är svårt att övertyga sig om att ”vara human” betyder något positivt; att emotionell intelligens är annat än underordnad våldsam aggression och ett blodigt revirpinkande i strävan efter världsherravälde.

Jag vill så gärna se oss som goda, vänligt sinnade, älskvärda, intelligenta, förstående och… det där ganska oklara begreppet ”mänskliga”. Hur får vi exempelvis avgrundsmörka djurexperiment att vara en juvel i ”Skapelsens krona”?

Rhesusapa klänger på sin surrogatmamma

Liv i totalt mörker

Psykologen Harry Harlow är (ö)känd för sina experiment på rhesusapor under femtio- och sextiotalet. I sin forskning intresserade han sig för effekten av ”deprivation” och isolering hos nära släktingar till oss människor. Han separerade apungarna från deras mödrar, ibland så länge som upp till två år.  De placerades i ”Förtvivlans bur” (språkbruket är talande) där totalt mörker rådde och där de förhindrades kontakt med några andra apor eller ens människor. En del apor hängdes upp och ner i buren. De blev gravt psykotiska, uppvisade onormala beteenden och slutade på sätt och vis att vara apor överhuvudtaget.

Det här har kallats ”värdefulla modeller” för mänsklig depression.

I en ”vidareutveckling” av försöken med rhesusapor så uppfann Harlow den så kallade ”våldtäktsställningen” (”rape rack”, märk än en gång det obehagliga språket), en konstruktion där de långtidsisolerade honorna (som nu var könsmogna) kunde befruktas för att Harlow (som sagt ”The only thing I care about is whether a monkey will turn out a property I can publish. I don’t have any love for them. I never have. I don’t really like animals. I despise cats. I hate dogs. How could you love monkeys?”) skulle kunna studera vilken typ av mödrar de djupt störda aphonorna skulle bli.

Ingen idag är förvånad över att mammorna inte hade någon som helst uppfattning om vad de skulle göra med sina barn:

”Inte ens i våra mest bedrägliga drömmar kunde vi ha uppfunnit en surrogatmamma lika onda som dessa riktiga apor. Utan egen social erfarenhet var de inkapabla till passande social interaktion. En mamma höll sitt barns ansikte mot golvet och bet av fötterna och fingrarna. En annan krossade sin unges huvud. De flesta bara ignorerade sin avkomma.”

och

”Ett av deras favorittrick var att spräcka ungarnas huvuden med tänderna. Men det verkligt kväljande beteendemönstret var att de krossade deras ansikten mot golvet och sedan gned det fram och tillbaka.”

Hur allt förskräckligt Harlow genomförde ens kunde planeras är ett mysterium.

Ståltrådsmammor och monster

I ett annat berömt försök isolerades apungarna från mödrarna som ersattes med en ”ståltrådsmamma” och en mamma gjord av mjukt textilmaterial. Ståltrådsmamman erbjöd mat i en flaska medan filtmamman aldrig erbjöd föda. Trots detta så klängde ungarna vid den mjuka, behagliga ”mamman”, de valde svält och ömhet före mat och obehaget hos den kalla metallen.

Surrogatmamma

Men det räckte inte för forskarna: Man förvandlade de snälla, mjuka textilmammorna till ”monster” genom att få dem att plötsligt blåsa högtrycksluft genom kroppen på ungarna, de började skaka våldsamt så att ungarnas ”skalle och tänder skallrade” och en porslinsvariant kunde plötsligt skjuta ut vassa spikar ur kroppen för att skada apungarna. I varje fall utom det sista så klängde ungarna hårdare till den docka de uppfattade som sin mamma. I spikfallet väntade de tills spikarna dragits tillbaka innan de klättrade upp på ”modern”.

Harlows försök är ansedda som ”klassiker” inom psykologi och han belönades med en hedersbetygelse 1967 av den dåvarande presidenten Lyndon B. Johnson.
 
 

Att rättfärdiga det avskyvärda

Är inte resultaten självklara för oss? Räcker inte förnuftet till för att förklara att sociala varelser som apor omstöps till monster när deras livsförutsättningar brutalt förnekas? Journalisten och vinnaren av Pulitzerpriset, Deborah Blum (bland annat ”The Monkey Wars”), har kallat resultaten ”common sense results” och jag är håller med. Harlows experiment är enbart grymma, sadistiska och omoraliska påminnelser om att det inte är självklart att människor har företräde i alla frågor. Andra liv har en okränkbar rätt att leva, utvecklas och förverkligas. Att hålla i bakhuvudet är att det från forskarhåll under tiden för experimenten ansågs att för mycket närhet, kärlek och tillgivenhet till barn kunde vara skadligt, vilket vi idag vet är osant och i själva verket är det omvända sant. Det är ändå svårt att rättfärdiga Harlows sorgliga djurplågeri, även ur ett utilitaristiskt perspektiv är det avskyvärda så mycket värre än eventuella värdefulla kunskaper som kommit ur Harlows gärning.

Kollegor har beskrivit Harlow som ”grym, sarkastisk, chauvinistisk och en misantrop” och med tanke på det mörker han arbetade i så går det inte att göra att än ställa honom i skamvrån och se honom som en företrädare för allt det dåliga människosläktet kan uppvisa, även när hans målsättning var att bevisa vikten av föräldrakärlek till barnen.

”(Harlow) kept this going to the point where it was clear to many people that the work was really violating ordinary sensibilities, that anybody with respect for life or people would find this offensive. It’s as if he sat down and said, ’I’m only going to be around another ten years. What I’d like to do, then, is leave a great big mess behind.’ If that was his aim, he did a perfect job.”

– William Mason, en av Harlows studenter

Harlow avled 1982, alkholiserad och deprimerad, avskuren kontakt med sina egna barn.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑