Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: djurplågeri

Ignorans och skygglappar vid middagsbordet

Det finns saker jag har svårt att förstå. En sak som sysselsätter tankarna emellanåt är den distans eller rent av ignorans som många i bekantskapskretsen har till det man lägger upp på tallriken. Många jag känner är ”djurmänniskor”: man har husdjur, man engagerar sig i omplaceringshundar, i husdjur som rymt, man upprörs över merinoull (”mulesing”), päls och andra — ibland medialt uppeldade — sakfrågor.

Men… när besticken tas fram verkar andra glasögon användas och det industriellt ”uppfödda” djuret bereds en självklar plats på tallriken (och presenteras gärna med något kuriöst gourmetnamn i Facebookstatusen, istället för att använda normal svenska som faktiskt förklarar vad det är man äter), så verkar inte den där upprördheten över hur djur hanteras och behandlas riktigt nå fram till förnuft och hjärta.

Jag tycker att det är sorgligt. För mig hade det känts lättare att acceptera om man sa att att man struntade i andra djur överhuvudtaget och enbart brydde sig om sig själv och sina närmaste. Det är inte etiskt bra och jag hade tyckt att personen var en idiot men det avancerade hyckleriet hade man sluppit i alla fall.

Visst ska man bli ledsen och förbannad över hur vi beter oss mot somliga djur men det finns ju grader i helvetet och det verkar vara enklare att protestera när lågorna inte riktigt svider mot ens egen kropp och man kan rikta upprördheten och tårarna mot något som är avlägset från ens egen vardag. Kring den dagliga ritualen runt maten råder radiotystnad.

Jag vill att alla som (av snålhet?) fortfarande köper ägg från burägg eller så kallade ”frigående höns” (som till och med är sjukare än burhöns enligt en studie av Statens veterinärmedicinska anstalt) ska besöka ett hönseri och se eländet med egna ögon (och känna lukten!).

”För bara ungefär 100:- per år kan du medverka till att förändra samhället och marknaden och förhållandet för hönorna radikalt. Om alla skulle göra det så vore det en revolt på marknaden och en förskjutning och en välkommen skärpning av konkurrensen.”

Bengt Ingerstam

Etthundra kronor alltså, om en normalkonsument av ägg lägger om till KRAV-ägg. Två starköl på en hyfsad krog. Tre hyrfilmer på Statoilmacken eller drygt en halv enkelbiljett till Skellefteå från Umeå.

Stänger man av och blundar av samvetskval? Hur är det möjligt att bli arg över en sak och samtidigt strunta i ett proportionellt sett enormt mycket större lidande?

Det är svårt att vara perfekt och i någon del av livet är vi alla hycklare men det här är ett så lätt sätt att som konsument direkt vägra acceptera löpande-band-dödandet i djurfabrikerna, det respektlösa förhållningssättet mot andra liv i köttindustrin — som i någon omfattning måste sätta spår i oss människor. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste vara att ”arbeta” med att dagligen döda djur.

Hur motiverar ni grisar i korvform? Hur motiverar ni sommarens ”fantastiska” stunder vid grillen? Vad är det för skygglappar som döljer cirka åttio miljoner dödade djur, varje år, enbart i Sverige?

Jag kan tycka att man bör döda sin egen mat om man vill hålla fast vid en blandkost. Det vore inte mer än rätt och rimligt. Viltkött har kort och gott bättre villkor. ”Maten” har levt fria liv med allt vad det innebär, djuren kan ha turen på sin sida, ”maten” hämtas från en plats som inte påminner om människans hemskaste stunder i historien och en duktig, inkännade jägare har respekt för sitt vilt, känner trots allt någonting inom sig för djuret i siktet. Förhoppningsvis finns en känsla för naturen och livet omkring sig och man kan relatera till den som strax ska gå till de sälla jaktmarkerna (vilket blir ett konstigt uttryck när djur dödas av en jägare).

Ta av skygglapparna och ge det en tanke i alla fall. Bli jägare och skaffa ditt kött men se till att bli en bra jägare.

Det är det minst onda i sammanhanget.

I psykologins mörker: Harry Harlow och primatplågeriet

Det tar inte lång tid att krossa illusionen om människans storslagenhet. Några sidor av Derrick Jensens ”A Language Older than Words” kväver effektivt alla förhoppningar om människosläktets inneboende godhet. Det är svårt för mig. Det är svårt att övertyga sig om att ”vara human” betyder något positivt; att emotionell intelligens är annat än underordnad våldsam aggression och ett blodigt revirpinkande i strävan efter världsherravälde.

Jag vill så gärna se oss som goda, vänligt sinnade, älskvärda, intelligenta, förstående och… det där ganska oklara begreppet ”mänskliga”. Hur får vi exempelvis avgrundsmörka djurexperiment att vara en juvel i ”Skapelsens krona”?

Rhesusapa klänger på sin surrogatmamma

Liv i totalt mörker

Psykologen Harry Harlow är (ö)känd för sina experiment på rhesusapor under femtio- och sextiotalet. I sin forskning intresserade han sig för effekten av ”deprivation” och isolering hos nära släktingar till oss människor. Han separerade apungarna från deras mödrar, ibland så länge som upp till två år.  De placerades i ”Förtvivlans bur” (språkbruket är talande) där totalt mörker rådde och där de förhindrades kontakt med några andra apor eller ens människor. En del apor hängdes upp och ner i buren. De blev gravt psykotiska, uppvisade onormala beteenden och slutade på sätt och vis att vara apor överhuvudtaget.

Det här har kallats ”värdefulla modeller” för mänsklig depression.

I en ”vidareutveckling” av försöken med rhesusapor så uppfann Harlow den så kallade ”våldtäktsställningen” (”rape rack”, märk än en gång det obehagliga språket), en konstruktion där de långtidsisolerade honorna (som nu var könsmogna) kunde befruktas för att Harlow (som sagt ”The only thing I care about is whether a monkey will turn out a property I can publish. I don’t have any love for them. I never have. I don’t really like animals. I despise cats. I hate dogs. How could you love monkeys?”) skulle kunna studera vilken typ av mödrar de djupt störda aphonorna skulle bli.

Ingen idag är förvånad över att mammorna inte hade någon som helst uppfattning om vad de skulle göra med sina barn:

”Inte ens i våra mest bedrägliga drömmar kunde vi ha uppfunnit en surrogatmamma lika onda som dessa riktiga apor. Utan egen social erfarenhet var de inkapabla till passande social interaktion. En mamma höll sitt barns ansikte mot golvet och bet av fötterna och fingrarna. En annan krossade sin unges huvud. De flesta bara ignorerade sin avkomma.”

och

”Ett av deras favorittrick var att spräcka ungarnas huvuden med tänderna. Men det verkligt kväljande beteendemönstret var att de krossade deras ansikten mot golvet och sedan gned det fram och tillbaka.”

Hur allt förskräckligt Harlow genomförde ens kunde planeras är ett mysterium.

Ståltrådsmammor och monster

I ett annat berömt försök isolerades apungarna från mödrarna som ersattes med en ”ståltrådsmamma” och en mamma gjord av mjukt textilmaterial. Ståltrådsmamman erbjöd mat i en flaska medan filtmamman aldrig erbjöd föda. Trots detta så klängde ungarna vid den mjuka, behagliga ”mamman”, de valde svält och ömhet före mat och obehaget hos den kalla metallen.

Surrogatmamma

Men det räckte inte för forskarna: Man förvandlade de snälla, mjuka textilmammorna till ”monster” genom att få dem att plötsligt blåsa högtrycksluft genom kroppen på ungarna, de började skaka våldsamt så att ungarnas ”skalle och tänder skallrade” och en porslinsvariant kunde plötsligt skjuta ut vassa spikar ur kroppen för att skada apungarna. I varje fall utom det sista så klängde ungarna hårdare till den docka de uppfattade som sin mamma. I spikfallet väntade de tills spikarna dragits tillbaka innan de klättrade upp på ”modern”.

Harlows försök är ansedda som ”klassiker” inom psykologi och han belönades med en hedersbetygelse 1967 av den dåvarande presidenten Lyndon B. Johnson.
 
 

Att rättfärdiga det avskyvärda

Är inte resultaten självklara för oss? Räcker inte förnuftet till för att förklara att sociala varelser som apor omstöps till monster när deras livsförutsättningar brutalt förnekas? Journalisten och vinnaren av Pulitzerpriset, Deborah Blum (bland annat ”The Monkey Wars”), har kallat resultaten ”common sense results” och jag är håller med. Harlows experiment är enbart grymma, sadistiska och omoraliska påminnelser om att det inte är självklart att människor har företräde i alla frågor. Andra liv har en okränkbar rätt att leva, utvecklas och förverkligas. Att hålla i bakhuvudet är att det från forskarhåll under tiden för experimenten ansågs att för mycket närhet, kärlek och tillgivenhet till barn kunde vara skadligt, vilket vi idag vet är osant och i själva verket är det omvända sant. Det är ändå svårt att rättfärdiga Harlows sorgliga djurplågeri, även ur ett utilitaristiskt perspektiv är det avskyvärda så mycket värre än eventuella värdefulla kunskaper som kommit ur Harlows gärning.

Kollegor har beskrivit Harlow som ”grym, sarkastisk, chauvinistisk och en misantrop” och med tanke på det mörker han arbetade i så går det inte att göra att än ställa honom i skamvrån och se honom som en företrädare för allt det dåliga människosläktet kan uppvisa, även när hans målsättning var att bevisa vikten av föräldrakärlek till barnen.

”(Harlow) kept this going to the point where it was clear to many people that the work was really violating ordinary sensibilities, that anybody with respect for life or people would find this offensive. It’s as if he sat down and said, ’I’m only going to be around another ten years. What I’d like to do, then, is leave a great big mess behind.’ If that was his aim, he did a perfect job.”

– William Mason, en av Harlows studenter

Harlow avled 1982, alkholiserad och deprimerad, avskuren kontakt med sina egna barn.

© 2024 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑