Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: död (sida 1 av 2)

Emerson

DSC_0150~2~2 ”The inhabitants of cities suppose that the country landscape is pleasant only half the year. I please myself with the graces of the winter scenery, and believe that we are as much touched by it as by the genial influences of summer. To the attentive eye, each moment of the year has it’s own beauty, and in the same field, it beholds, every hour, a picture which was never seen before and which shall never be seen again.”

Emerson skriver i ”Nature” om naturens skönhet som ett faktum som är ofrånkomligt. Oundvikligt. Så som det bara är. I Emersons föreställningsvärld är det en gudomlig sanning som alljämt är oförändrad, utan parametrar: allt i naturen är vackert, bebott av det sköna.

”Även ett kadaver hyser sin egen skönhet”.

Och jag kan förstå honom och varifrån tanken uppstår. Man får dock minnas att det inte handlar om perfektion för Emerson. Man bör akta sig för att förstå det som att skönheten i naturen är felfri. Tanken att det är det högsta sköna lurar oss. Det är en slags lägre nivå av obeveklig skönhetsupplevelse — och den når sin fulländning i oss, när den upptas eller liksom uppgår i själen.

DSC_0030-EFFECTSJag begrundar det där jag står vid gropen. En fyra-fem meter stor sandfylld gravplats omringad av barrskogen och nyanlänt istäcke på stigen dit. Allting i naturen är bärare av skönhet. Den är full av delar av en gång levande varelser. Det är mestadels kor, de flesta nedbrutna till ett plockepinn av skelettdelar och korta livsöden.

Lukten. Kväljande i bakgrunden, dess tjocka liksvepning rör upp obehag i mig. I den kyliga luften är den svag till en början men snart ytterst påtaglig. Hänger som ett minne över gropen, över kotor, kraniet, en bröstkorg där lädret fortfarande klänger sig fast, som det sista oätliga. Men även det, skyddet mot yttre skador, säckar långsamt ihop.

Dofter har en upphöjd plats i naturupplevelserna. Förvisso är det bara somliga lukter som åtnjuter poetiska hyllningskörer. Men döden? Varför måste döden lukta så illa? Jag frågar mig om Emerson verkligen har rätt om skönheten. Existerar den verkligen överallt? Det är lätt att uppskatta revbenen som sticker upp ur marken, att se det fantastiska i ryggkotornas form, att beundra varje anatomisk del som nödvändiga puzzelbitar i helheten. Det är ingen morbidism med det.

Hur övertala näsborrarna om att den vedervärdiga lukten i själva verket är en skönhetsupplevelse? Och det är förstås först när man inser att det ska ses ur ett icke-antropcentriskt perspektiv som det blir fullt förståeligt. Ruttenhet ligger inte för oss människor (men samtidigt: hur är det egentligen med surströmming?). Men lämna vårt människocentrerade synsätt och tänk djupare. Den hungriga räven som kämpar mot undernäring; korparna, lika nattsvarta som slängkappan den Bergmanska Liemannen själv bär och de stora köttflugorna som landar med sina rökfärgade vingar på kadavret och låter familjebildandet rivstarta med larverna djupt i köttet. Den här gropen är som en helig plats för alla våra saprofager. I deras värld skiner gropen som det högsta sköna.

(Utvikning: De flesta av oss tänker på döden som ett permanent stadium som är ofrånkomligt. Och slutgiltigt. Jag gillar hellre att tänka på alltings kontinuitet, hur varje död hakar i nya liv och andra redan etablerade liv. Jag har svårt att komma överens med tanken på att livets slut är permanent. Ofrånkomligt, javisst, alla ska vi dö, men slutgiltigt? Kalla mig tjänstvillig agnostiker.).

Och hos asblommorna av släktet Stapelia så kombineras Dödens doft med skönheten hos de intrika, håriga och faktiskt förtjusande blommorna. Visst, man skyller på katten när man är ovetande om att de blommar på fönsterbrädan men när man väl upptäcker att den stora knoppen brustit ut i en stjärnformad och ypperlig blomma så känns inte lukten så bekymmersam längre.

”There is no object so foul that intense light will not make beautiful.”

wpid-wp-1414616116332.jpeg

Jag går och grubblar kring det här i skogarna. Mossan är riklig på sten och mark och så djupgrön att jag inte riktigt vågar fotografera den för risken att bli anklagad för mättnadsfuskeri. Mångfalden av svampar har börjar ruttna och jag stegar över deras nedsmälta mörka slemhögar. Den sporadiska rävlorten för tankarna till Vargen (som förra året passerade här). Björnstammen är större än på länge. Jag tänker på det också. Det är en pirrig känsla i luften. Och det resulterar inte i frossa och vargskräck utan i att naturen känns vildare. Och autentisk. Det gör det till en starkare och vackrare upplevelse.

Det är fullt av sköna ting i skog och mark. Säkerligen var det ännu enklare för Emerson att uttala sig så, långt innan de första koncentrationslägren, innan klimatdepression och oljekatastrofer, våldsam rovdrift på bergens suveränitet och skamlös prospektering av Arktis.

Och så kommer jag ut i solen. Jag har gått runt berget. Värmen är omedelbar och till och med kalkhygget till höger om mig med dess ungtallar skiner, barren som prydda av gnistrande, blixtrande kristall efter ett regn. I vägleran upptäcker jag välbekanta avtryck från våra små whippets. Och ingen doft av död kan nedslå det som känns: skönhet, allting.wpid-wp-1414616139227.jpeg

<3

Till Jenny och Ma-Linn

 

I förgänglighetens tid fälls ett löv,
som länge darrat i sitt fäste och oundvikligen
brutit sig loss.

Från familjens träd, ifrån nyss framsprungna ungkvistar,
knäcker tiden och rötan slutligen
det som genom uppväxten stött och byggt
världen.

Tidens slut… Kära tid,
hur du stannade.
Kära tid, hur lång du kan vara
och kära, hur kort det blev.

Jag ser dig sitta vid köksbordet, hör din röst
Hör dig sakligt undslippa
budskapet om din väns död.

Och jag tänker att du i ditt skinande skal,
i din rustning mot omvärlden —
och älskade stolta styrka —
inte har tid att sörja ordentligt.
Familjelivets sysslor,
du har ständigt en plats att befinna dig på,
förutom i dig själv.

Och tiden är höst.
Höst, kära, hur snabbt det tog slut.
Och årstiden fortgår i parken där jag sitter,
en hastigt inköpt märkpenna för kläder i handen
som sprätter bläck som tårar.

Runtomkring faller löven avslutade,
sätter punkt för meningar som börjar sina.
De återgår till allt som var innan allt
de är som vackrast precis innan de släpper taget,
skiftande i umbra, hjärtats röda och ockra.

Och jag tänker:
aldrig igen ska hennes händer märka namnlappar
i barnens kläder.

Och hennes vind genom era hjärtan.
Hur alla höstfärger är hennes.

Äldre inlägg

© 2019 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: