Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: insekter

Bland silvret på Tornberget

Solskenet speglar sig i vattnet vid Djupvik som en bred svärdsklinga. Den grova basen är som på ett bronsåldersvapen, fästad vid Holmens mörka gransilhuetter. Eggen krusas av vågor, ett svärd nött i kanterna av storslagna strider.

Tornberget

 

En varm sommardag går mot sin ända. Nu mot kvällningen är avslutningstimmarna guldbelagda av det förföriska ljus som stärker både kryp och människa.

Jag har traskat den korta biten upp på vad som kallas Tornberget i Holmsund. Det finns inget torn här längre och namnet har nog fallit i glömska.

Tidigare under dagen läste jag i en bok och funderade över att man i respektabla storstäder ofta ”flanerar”.

Det gör man inte i naturen. Orden är annorlunda. Beskrivningen dramatiserad. Man vandrar, möjligen går man, kämpande mot allehanda hinder: storstein, rötter, kallbäckar, taggsnår. Jag tycker att jag ”traskade” — och småskuttade! — på klipporna och satte mig som munken på berget med slutna ögon, fokuserad på andningen i ett försök att hitta tillbaka till en regelbunden meditationsutövning.

Jag har bestämt att det är för svårt hemma. Och här uppe på klipporna går det… sådär. Men jag gjorde det. Det räknades.

Himlen är fullkomligt klar. Den tonar ut allt ljusare mot horisonten och rakt ovanför mig är den ett kornblått, djupt lugnande hav.

Liggande raklång på stenen och stirrande ut i det blå utan att kunna fokusera på någonting överhuvudtaget så tåras mina ögon snabbt. Jag får kisa och snart uppenbarar sig försvinnande små silverpartiklar i synfältet. Överallt syns de, som beståndsdelar i ett kristalldamm, nervösa i sina rörelser och flimrande framför ögonen.

Kan det vara solljuset som reflekteras i mikroskopiska partiklar?

Jag blinkar tårar ur ögonen. Det kliar på kroppen. Försöker fokusera på en enskild del av det gnistrande. De gäckar mig. Ett tjugotal svalor hänger sig åt sin kvällsjakt av insekter på ytterligare en bergshöjd ovanför mig. Jag måste vara lika liten för dem som de för mig.

Är silvret en synvilla? Plötsliga rörelser i hårstråna på benen och jag påminns om att behåringen på våra ben är en slags rörelsedetektor och ett varningssystem som slår igång innan exempelvis vägglöss och andra bitande och sugande insekter får en chans att göda sig på oss människor.

Det slår mig att det jag tittar på är vingarna hos svärmande insekter (troligtvis små steklar, som också kröp på stråna på benen). Vingmembranen genomlyses av solens starka sken (hur starkt? Om jag för bara en kort stund råkar titta in i den så ser jag inte längre vad jag skriver efteråt).

De är gnistor i sin irrfärd. De är utan detaljer för mig; det är bara det vackra ljuset. Jag kan inte ens bedöma hur högt ovan mig de är och när jag sätter mig upp för att förvissa mig om att jag ser vad jag tror att jag ser så försvinner de, blir osynliga.

I vinkel mot solen ser jag dock svärmar av insekter som är där enkom för sin egen skull för att göra sina kvällsflygningar. Ibland formerar de sig som en pelare av liv som vrids och vänds och i nästa ögonblick skingras den i ett moln, går upp i rök — och sugs samman igen.

Tänker att det är betydelsefullt att de är där att göra sina saker för sig själva, liksom att jag sitter här för mig själv med allt mitt som ska tänkas och göras. Det är också en meditation, antar jag.

Kroktjärn, ett försök till bromsstudie

Kroktjärn, Holmsund.

Här är himlen inte blå. Den är närapå heltäckande vit, stora utbredda bomullssjok med vågformiga skarvar. En del sömmar är tänjda till bristningsgränsen, genom en del upprivna hål i molntäcket syns gråblå stänk i revorna.

Det är idylliskt ute vid vindskyddet, tyst sånär som på en helikopter som tycks avsöka området. Hundarna som följt med på den långa promenaden hugger mot de många bromsarna här vid vattnet. Det klapprar i tandemaljen. De är inte särskilt framgångsrika.

Bromsar — eller vårt dialektala ”bräms” — är för mig den mest besvärande och illa omtyckta livsformen under sommarens varma månader, bara fästingarna besegrar bromsen. De är hemmahörande i flugfamiljen Tabanidae och de fyrtiofem arterna i vårt land har inte överdrivet många supporters.

Ännu har ingen tagit en tugga av mig. Det är inte vad de gör, även om jag stundtals inbillar mig det. Smärtsamma bett från barndomen har satt sina spår. I själva verket är de utrustade med sugande mundelar och, precis som hos stickmyggorna, är det honorna som suger blod från boskap men förstås också människor som njuter av en stund i fuktiga marker. Hanarna är fridsamma, njuter av nektar.

Jag låter en landa på byxbenet, kanske ska jag ta mig tid att bekanta mig med dessa mina trätobröder? Talar jag inte vitt och brett om att mycket av rädsla och obehag beror på okunskap? Den är inte särskilt stor. En art ur släktet Chrysops, ibland kallade blinningar eller blindbromsar. Synen är dock utmärkt, en teori om namnet blindbroms har att göra med att när de väl suger blod är de ”som blinda” för allt som sker runtomkring. Mer passande är populärnamnet guldögonbroms inser jag när jag studerar den en stund, vaksam på att den inte får en chans att suga blod. Facettögonen är skimrande metallicgröna med fläckar och…

Kroktjärn, Holmsund

Jag hann inte mera. Vår yngsta whippet Mymlan snappade i sig den tvåvingade. Hon såg förvånad ut. Kanske var det inte som hon tänkt sig att ha en broms i munnen.

Lilltikens plan var nog inte heller att falla i vattnet bara minuten innan.

Kanske får jag titta närmare på de där flygfäna ett annat tillfälle. Eller så var det lika bra att det gick som det gick.

© 2024 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑