Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: poesi (Sida 2 av 18)

Till svärfar

Det gryr en morgon när jag skriver det här. Jag kan inte sova, en mjuk, långsam sorg har lämnat mig åt natten. Det är den sortens djupa ledsamhet som har sin speciella smak, sin särskilda doft när tårarna ohejdbart vill rinna längs kinderna. Vi har alltid tänkt oss döden som en fiende, en obscenitet, opassande i civilisationens hjärta. Vi har försökt göra den extraterritoriell, förpassa den bortom våra hem, i ett försök att värja oss, avgränsa den mot livet. Men när den väl kommer framtonar inte konturerna av en becksvart lieman utan någonting konträrt, som också är vårt misstag. När den är färdig med sitt värv är vi många gånger — om vi är öppna för det — märkbart förvånade över att det vi frambesvärjt som det förskräckligaste av allt är en ynnest. Att det onda tar slut.

För oss andra fortsätter det att göra ont.

Jag är så ledsen men kan knappt föreställa mig sorgen hos de som var ännu närmare.

 

Till svärfar,

Valborgsmässoelden började sin serafiska dans
samma minut som du, finger för finger,
motvilligt släppte handen som hållit dig,
det som osynligt kvarhållt ditt väsen,
fastän kroppen sedan länge varit trött,
utmattad, som vintern nu i mötet med våren.

I tystnaden hördes klockans sekundvisare
Vi hade så bråttom, i sådan nöd att hinna
och sådan bedövande glädje att ha hunnit
Vägen tycktes kantad enbart av duvor
förskräckta stycken av granit
som lossat sina vingar från en okänd kyrkogård.

Så mycket i bakgrunden i mig
som ville få dina svar, få ta del
av erfarenhet och kunnande
av det som långsamt lämnade dig och oss alla
alltmedan tiden töjde din sista årstid
— och jag förbannar mig själv för inte ha frågat.

Att skiljas var den största ansträngningen,
din magnifika våreld som överträffade alla andra
att inte längre hänge sig åt dansen
utan istället bege sig till ett okänt bortifrån
det oerhört svåra, det ofattbara
när hjärtat bestämt sig för att stanna.

Mellan varje årstid finns en förbindelse
som går att sträcka och töja
allt måste dock brista, ge möjlighet åt nästa.
En familj kan vara en sommar som växlar till höst
förändras till vinter och vaknar som våren
Men liksom årstiderna tar familjen aldrig slut.

Det kommer att finnas i den lätta dimman,
som svept in över lägdorna och berör gräsets toppar.
I den numera stillastående traktorn är det.
Det kommer att blåsa i den kommande vintern,
mellan barrträden och över markerna som en viskning
där dina skidor lämnat sina sista spår.

I det gula huset kommer det att svara om man lyssnar.
Det är där det hörs allra mest, Bengt.

Minnet av dig.

 

Kroppars sammansmältande landskap

En stig nedför sluttningen,
mjukt kullrig längs övre delen
av lutningen
tills vidgar den sig,
öppnar upp sig till ett

vertikalt fall

Gläntar sig så stigen
och tar emot priviligerade
som ett torg, ett

uppbrutet torg

En samlingsplats för mig allena, torget,
av mig
försiktigt uppbrutet, öppnat
Flikarna öppnar upp mot mystiken,
öppnar upp den stora, den
genom tiderna alltid största

svindeln

Det är så klart ingen gata
mer än metaforiskt
dock: den leder någonvart

Uppöppnad,
flikarna, det mörkt röda,
som betydande politik

(det här är faktiskt också  ett slags
ställningstagande;
ändå ett hopp om återgång
till samhällsförstånd,
en optimism om
förflyktigandet av det nuvarande)

Flikarna, ett rosa bokuppslag
Det går att läsa din upplösning,
hur jag fråntar dig framtid och
historia, en agitation
om enbart det närvarande

Längs ryggkammen:
återstoden av en mörk väg
som separerat sig,
tillblivit
stigarna där den fuktiga
dansen försvagar
dina barrikader

I ditt landskap, dina
inomkroppsliga rum,
sker rytmen mot väggarna och deras hinnor,
och nätet av genomkorsande blodkärl

Och jag orsakar en översvämning
liksom vi framledes orsakar:

en överraskning

Ljudet,  som bränningar
smiskande mot undervattensgrunden
En uppriven vind som slår
ett hårt uppspänt tygstycke på tork
i trädgårdsvindan. I din gård.

Omfamnandet som sker
i ditt landskap,
våra i lek
ovarsamma rytmer

Ja, det var ett vågspel vi fullt medvetna spelade
och deltog i
detta mjukt böljande,
      fram och
tillbaka

Detta tillbakadragande,
Detta framåtskridande
Detta slutligen sammansmältande,

som om man, ovetande om att klippan soluppvärmts,
sätter sig för kroppens vila
och överraskas av att stenens temperatur
är mildheten i själen

Så förvandlas och förenas människan med landskapet

Att så tillsammansskapa framtidens hopp
är också en ideologi,
ett motstånd,
ett förstånd att tillsammans,
som ett enskilt landskap,
skapa och utvidga världen.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑