Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: träd (sida 1 av 3)

Om trädens ljud och röst

På långt håll är asparna särskilt bra på att förstärka blåstens ljud. Det sker ett tilltagande och avtagande av vinden — som andetag, kontinuerligt pustande och svällande i världsalltets bröstkorg. Skogarna, buskagen, paraden av träd längs vägkanten är världens revben, utspridda lövformade bronker och barrspetsiga alveoler flaxar och fladdrar i vindilar som rusar och faller.

Träden i sig själva är tysta för mänskliga öron. Insvepta och genomblåsta beter de sig på olika sätt. Ungbjörkarna är ännu grå, ibland klär de i en smutsbrun kulör (precis som sommarbarnen efter en lång dag). Utan den snövita näverbarken hos mera livserfarna individer vispar de omkring i vinden; som felvända kvastar med skaften framsprungna ur kraften hos moderstammen.

Bakgrundsbruset i tillvaron står till stor del trädlivet för. Ett ljud lika nyttigt för människan som tystnaden själv. Och tack och lov så mycket enklare att finna.

Vinden i sig själv är tyst, som träden i sig själva är tysta.

2015-07-06_08-41-15

När man passerar under en asps mäktiga lövverk under promenaden och vinden från älven håller på som bäst så förändras ljudbilden. En plötslig dramatik i luften (och luften i högsta grad en deltagare). Ett flaxande som av tusentals på tusentals växtvingar i febril verksamhet hörs. Asplöven, kända för sitt darrande i minsta bris, skramlar nu som organiska sköldar. Läder utspänt över klorofyllstyrka. De glider och vrider runt och omkring varandra, uppåt, uppåt mot toppen. Dock inte som någon våldsam batalj utan lekfullt; en lövverkets aikido.

Björkarna ser däremot mest ut som om de med all sin gängliga smidighet försöker böja sig undan den framfusiga vinden. Som om de ängslades.

Inte barrträden. De står stadigt. Tigande övervakar de med ett halv öga öppet, inte helt likgiltiga men överseende på ett sätt som kommer med ålderns rätt. I övrigt tror jag de blickar inåt, genom vedens alla märkliga årsringar. Möjligen skådar de bortom vårt förstånd, i tidsrymder vi är oförmögna att hantera.

De är de stora filosoferna. Framför allt gäller det tallen (granen reser trots allt sin ragg emellanåt över småöarna i älven och annorstädes). Ordkarga bodhisattvor när de står ensamma på berg och klippor. Deras vindpinade tankar har upphört med att ha bråttom att nå en slutsats. Redan nu befinner de sig i Sukhāvatī.

Om de, ur sitt oändliga perspektiv, ens bryr sig om sådant mänskligt som att ”komma fram till något”.

Jag tror de är oförställda i sin tystlåtenhet. Inåtvända samtidigt som de sträcker sig högt och vitt omkring. Hur skulle granen eller den grovhuggna tallen med sitt stabila fundament låta om alla lövträden plötsligt tystnade? Skulle de scharlakansröda kottarna i sina klungor skvallra om en röst?

Igenkännandet i trädet

För att man ibland måste skriva sig igenom saker, hålla tag vid ett eko av sig själv, oavsett hur det låter. För att även hur undflyende betydelsen av det man skriver är så kommer orden:

Trädstam, Starrberget

Igenkännandet när man stöter på en förvriden gammal trädstam,
blixtbränd i ett förflutet, svartnad in i kärnan.
(Även om inte himlasvingade eldtungan nått djupet på det sättet
utan bara lagt kolet som ett skal på vissa ytliga ställen)

Dock,

en mörk skoningslös åderförkalkning i dess bortglömda skuggestalt.
Samma dunkla murkenhet i kroppsutskotten,
och tjuriga tankar, nu långsamma
(som kådan som guldskimrade din hy på tiden ljuset nådde fram)

Ur rötterna strålar samma smärtsamma minnen av ursprung.

Av kontakt.

Båda har vi slutat sträva uppåt. Sedan länge är vi avknoppade.
Kvistade! I bästa fall sakta vegeterande — och ohjälpligt fibrösa, även som skuggor.
Numera enskilda betraktare av vad som än må stöta på en.

Vid ett sådant möte blir hälsningsfraserna behärskade, fåordiga.

Vidrör och avskavd aska från vådelden ska vara minnet av mig du bär vidare.

Äldre inlägg

© 2019 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: