Springer en kväll förbi den lilla sjön Gammbåtlänningen. Jag har en långsam start på vandringsleden som följer golfbanans bortre kant och oavsett hur oinbjudande jag tycker att golfbanor i allmänhet är så är det en trevlig stund i naturen. Trots myggen — eller är det kanske tack vare myggen?
Men jag ser här också en illustration över de konflikter som uppstår mellan människors olikartade intressen. Å ena sidan har vi golfarna; de vill ha gröna, välansade gräsmattor som tar stora ytor i besittning. Vattendragen ska vara lagom stora, de största ska vara precis på gränsen för att en golfbolla ska kunna skjutas i en båge över det. Lite mjukt böljande landskapstyper är idealet; en del sparade skogsdungar här och var och andra dekorativa inslag av ursprunglig natur utspridda enligt någon landskapsarkitektonisk manual som jag inbillar mig existerar.
Å andra sidan har vi sådana som jag; vi som föredrar det ohuggna och obearbetade och helst strövar längs skogsstigar, även om det under försommaren innebär att bita ihop ordentligt när mygganfallen är som värst. Vi med aversion mot alltför ”förädlade” naturområden, där man noggrant sökt minimera påträngande oönskade naturelement.
Det är olika intressen som inte är särskilt kompatibla. En estetisk vallgrav skiljer oss åt men kanske är det samma saker en del av oss söker: en upplevelse och en känsla. En skönhet (som så klart är oerhört subjektivt) och ibland även en utmaning.
En del mindre kalhyggen bort mot Buten oroar i bakhuvudet samtidigt som löparskorna undviker de mest snirkliga rötterna. Finns här planer på att bygga ut golfbanan ytterligare? Jag formulerar det inte riktigt så utan ser det där gigantiskt gröna nästan som en ockupationsmakt som spiller ut över naturen åt alla väderstreck. Bortom kalhygget finns huggormars övervintringsplats, ett stort område småklippor, storstenar och ett myller av blocksten. Jag springer förbi, vill att det får vara ifred och finnas kvar.
Det får det nog. Det är för svårt att ”bereda” ett sådant område till golfbana. Men ibland räcker det med störningar inpå knuten för att vrida framtiden ur händerna på djuren som lever där och som nog har födslorätt till platsen.
Vi är för bra på att inkräkta där vi borde låta bli.
På tillbakavägen är jag svettig och andningen ansträngd av löpningen, tunglöper förbi Gammbåtlänningen igen, sjön som 2009 hade kraftigt förhöjda näringsvärden (förmodligen på grund av avrinningen från golfbanan) och som algblommade.
Jag funderar på om man också lyckats tygla myggen därute på greenen på samma sätt som det nysnaggade gräset.
Förmodligen inte. De känner så klart inga gränser och invaderar var än blodet finns, säkerligen finns det också en och annan ogräsplanta som även de trotsar den strikta regimen på golfbanan.
Det är fult att kalla något fult. Ogräset är framgångsrikt på sitt sätt och myggen? Ja, heja myggen.
