Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: dikter (sida 1 av 4)

<3

Till Jenny och Ma-Linn

 

I förgänglighetens tid fälls ett löv,
som länge darrat i sitt fäste och oundvikligen
brutit sig loss.

Från familjens träd, ifrån nyss framsprungna ungkvistar,
knäcker tiden och rötan slutligen
det som genom uppväxten stött och byggt
världen.

Tidens slut… Kära tid,
hur du stannade.
Kära tid, hur lång du kan vara
och kära, hur kort det blev.

Jag ser dig sitta vid köksbordet, hör din röst
Hör dig sakligt undslippa
budskapet om din väns död.

Och jag tänker att du i ditt skinande skal,
i din rustning mot omvärlden —
och älskade stolta styrka —
inte har tid att sörja ordentligt.
Familjelivets sysslor,
du har ständigt en plats att befinna dig på,
förutom i dig själv.

Och tiden är höst.
Höst, kära, hur snabbt det tog slut.
Och årstiden fortgår i parken där jag sitter,
en hastigt inköpt märkpenna för kläder i handen
som sprätter bläck som tårar.

Runtomkring faller löven avslutade,
sätter punkt för meningar som börjar sina.
De återgår till allt som var innan allt
de är som vackrast precis innan de släpper taget,
skiftande i umbra, hjärtats röda och ockra.

Och jag tänker:
aldrig igen ska hennes händer märka namnlappar
i barnens kläder.

Och hennes vind genom era hjärtan.
Hur alla höstfärger är hennes.

Subnivala rummet

Det subnivala rummet upphör successivt med vårsolen.

Möjligen kan vi istället se det som att det expanderar,

likt hur världen för människan tycks blir större och tillgängligare

under sommarens ljusa nätter och värmedallrande dagar.

 

Under snötäcket; alla åkersorkars mödosamt konstruerade gångar

i det av människotanke oftast oanade luftutrymmet,

där verk av strå och avgnagda rötter är världen.

Smådjur tassar omkring, dyrkar kristalltaket som vintern lagt uppå.

 

Blåskimrande skare, kall som döden själv och spröd som harpaltars hjärtslag,

den knarrande snösfär som beskyddande bidar tiden

över smådjurs huvuden, över deras skafferier med växtfröer

och över deras sovplatser som aldrig vindpinas av snålblåst.

 

Allt fruset där ovan vidgar sig och förflyktigas.

En verkan av varm andedräkt som färdats miljontals mil

för att smeka snöhuden och beveka, få strukturer att ge med sig

och vidöppna tillfälliga rummet för allting, all värld.

Äldre inlägg

© 2019 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: