Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: hundar (sida 1 av 4)

Kroktjärn, ett försök till bromsstudie

Kroktjärn, Holmsund.

Här är himlen inte blå. Den är närapå heltäckande vit, stora utbredda bomullssjok med vågformiga skarvar. En del sömmar är tänjda till bristningsgränsen, genom en del upprivna hål i molntäcket syns gråblå stänk i revorna.

Det är idylliskt ute vid vindskyddet, tyst sånär som på en helikopter som tycks avsöka området. Hundarna som följt med på den långa promenaden hugger mot de många bromsarna här vid vattnet. Det klapprar i tandemaljen. De är inte särskilt framgångsrika.

Bromsar — eller vårt dialektala ”bräms” — är för mig den mest besvärande och illa omtyckta livsformen under sommarens varma månader, bara fästingarna besegrar bromsen. De är hemmahörande i flugfamiljen Tabanidae och de fyrtiofem arterna i vårt land har inte överdrivet många supporters.

Ännu har ingen tagit en tugga av mig. Det är inte vad de gör, även om jag stundtals inbillar mig det. Smärtsamma bett från barndomen har satt sina spår. I själva verket är de utrustade med sugande mundelar och, precis som hos stickmyggorna, är det honorna som suger blod från boskap men förstås också människor som njuter av en stund i fuktiga marker. Hanarna är fridsamma, njuter av nektar.

Jag låter en landa på byxbenet, kanske ska jag ta mig tid att bekanta mig med dessa mina trätobröder? Talar jag inte vitt och brett om att mycket av rädsla och obehag beror på okunskap? Den är inte särskilt stor. En art ur släktet Chrysops, ibland kallade blinningar eller blindbromsar. Synen är dock utmärkt, en teori om namnet blindbroms har att göra med att när de väl suger blod är de ”som blinda” för allt som sker runtomkring. Mer passande är populärnamnet guldögonbroms inser jag när jag studerar den en stund, vaksam på att den inte får en chans att suga blod. Facettögonen är skimrande metallicgröna med fläckar och…

Kroktjärn, Holmsund

Jag hann inte mera. Vår yngsta whippet Mymlan snappade i sig den tvåvingade. Hon såg förvånad ut. Kanske var det inte som hon tänkt sig att ha en broms i munnen.

Lilltikens plan var nog inte heller att falla i vattnet bara minuten innan.

Kanske får jag titta närmare på de där flygfäna ett annat tillfälle. Eller så var det lika bra att det gick som det gick.

Minns Sjorhpa i skogen

 

Sjorhpa, vår border collie-kelpie blandning

Sjorhpa, vår border collie-kelpie blandning

 

Hon står med mig i tövädret

tassarna i mina händer

hennes trampdynor är som

yttersta torrbarken på tallstammen.

Benen är beredda och starka,

den uppmärksamma blicken

glasglänsande i det glimrande ljuset.

 

Där står hon ett tag och spanar

vaksamt ut över vilande skogen

och dess stora, stora lugn.

Bergsklipporna är belagda med frostiga islavar

som bortsmälter bara månader från nu.

Det ska droppa som gråt och

aldrig synas mer.

 

Framgångsrikt forcererar hon snöskaren

krumbuktar sig fram under kalla granar

där fåglar, kanske envisa ekorrar

gjort sig av med kottresterna

och flingor av lavar och flisad bark

täcker snöskiktet som sepiafärgad aska.

 

Nu är hon tillbaka från sin sejour

bland trötta trädens virrvarr

Den lilla dryaden i hundklädnad

har rekogniserat klar.

Allt vi ser är vackert

Allt vi hör: lugnet.

Äldre inlägg

© 2019 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: