Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: naturen (sida 1 av 2)

Emerson

DSC_0150~2~2 ”The inhabitants of cities suppose that the country landscape is pleasant only half the year. I please myself with the graces of the winter scenery, and believe that we are as much touched by it as by the genial influences of summer. To the attentive eye, each moment of the year has it’s own beauty, and in the same field, it beholds, every hour, a picture which was never seen before and which shall never be seen again.”

Emerson skriver i ”Nature” om naturens skönhet som ett faktum som är ofrånkomligt. Oundvikligt. Så som det bara är. I Emersons föreställningsvärld är det en gudomlig sanning som alljämt är oförändrad, utan parametrar: allt i naturen är vackert, bebott av det sköna.

”Även ett kadaver hyser sin egen skönhet”.

Och jag kan förstå honom och varifrån tanken uppstår. Man får dock minnas att det inte handlar om perfektion för Emerson. Man bör akta sig för att förstå det som att skönheten i naturen är felfri. Tanken att det är det högsta sköna lurar oss. Det är en slags lägre nivå av obeveklig skönhetsupplevelse — och den når sin fulländning i oss, när den upptas eller liksom uppgår i själen.

DSC_0030-EFFECTSJag begrundar det där jag står vid gropen. En fyra-fem meter stor sandfylld gravplats omringad av barrskogen och nyanlänt istäcke på stigen dit. Allting i naturen är bärare av skönhet. Den är full av delar av en gång levande varelser. Det är mestadels kor, de flesta nedbrutna till ett plockepinn av skelettdelar och korta livsöden.

Lukten. Kväljande i bakgrunden, dess tjocka liksvepning rör upp obehag i mig. I den kyliga luften är den svag till en början men snart ytterst påtaglig. Hänger som ett minne över gropen, över kotor, kraniet, en bröstkorg där lädret fortfarande klänger sig fast, som det sista oätliga. Men även det, skyddet mot yttre skador, säckar långsamt ihop.

Dofter har en upphöjd plats i naturupplevelserna. Förvisso är det bara somliga lukter som åtnjuter poetiska hyllningskörer. Men döden? Varför måste döden lukta så illa? Jag frågar mig om Emerson verkligen har rätt om skönheten. Existerar den verkligen överallt? Det är lätt att uppskatta revbenen som sticker upp ur marken, att se det fantastiska i ryggkotornas form, att beundra varje anatomisk del som nödvändiga puzzelbitar i helheten. Det är ingen morbidism med det.

Hur övertala näsborrarna om att den vedervärdiga lukten i själva verket är en skönhetsupplevelse? Och det är förstås först när man inser att det ska ses ur ett icke-antropcentriskt perspektiv som det blir fullt förståeligt. Ruttenhet ligger inte för oss människor (men samtidigt: hur är det egentligen med surströmming?). Men lämna vårt människocentrerade synsätt och tänk djupare. Den hungriga räven som kämpar mot undernäring; korparna, lika nattsvarta som slängkappan den Bergmanska Liemannen själv bär och de stora köttflugorna som landar med sina rökfärgade vingar på kadavret och låter familjebildandet rivstarta med larverna djupt i köttet. Den här gropen är som en helig plats för alla våra saprofager. I deras värld skiner gropen som det högsta sköna.

(Utvikning: De flesta av oss tänker på döden som ett permanent stadium som är ofrånkomligt. Och slutgiltigt. Jag gillar hellre att tänka på alltings kontinuitet, hur varje död hakar i nya liv och andra redan etablerade liv. Jag har svårt att komma överens med tanken på att livets slut är permanent. Ofrånkomligt, javisst, alla ska vi dö, men slutgiltigt? Kalla mig tjänstvillig agnostiker.).

Och hos asblommorna av släktet Stapelia så kombineras Dödens doft med skönheten hos de intrika, håriga och faktiskt förtjusande blommorna. Visst, man skyller på katten när man är ovetande om att de blommar på fönsterbrädan men när man väl upptäcker att den stora knoppen brustit ut i en stjärnformad och ypperlig blomma så känns inte lukten så bekymmersam längre.

”There is no object so foul that intense light will not make beautiful.”

wpid-wp-1414616116332.jpeg

Jag går och grubblar kring det här i skogarna. Mossan är riklig på sten och mark och så djupgrön att jag inte riktigt vågar fotografera den för risken att bli anklagad för mättnadsfuskeri. Mångfalden av svampar har börjar ruttna och jag stegar över deras nedsmälta mörka slemhögar. Den sporadiska rävlorten för tankarna till Vargen (som förra året passerade här). Björnstammen är större än på länge. Jag tänker på det också. Det är en pirrig känsla i luften. Och det resulterar inte i frossa och vargskräck utan i att naturen känns vildare. Och autentisk. Det gör det till en starkare och vackrare upplevelse.

Det är fullt av sköna ting i skog och mark. Säkerligen var det ännu enklare för Emerson att uttala sig så, långt innan de första koncentrationslägren, innan klimatdepression och oljekatastrofer, våldsam rovdrift på bergens suveränitet och skamlös prospektering av Arktis.

Och så kommer jag ut i solen. Jag har gått runt berget. Värmen är omedelbar och till och med kalkhygget till höger om mig med dess ungtallar skiner, barren som prydda av gnistrande, blixtrande kristall efter ett regn. I vägleran upptäcker jag välbekanta avtryck från våra små whippets. Och ingen doft av död kan nedslå det som känns: skönhet, allting.wpid-wp-1414616139227.jpeg

Vinterdagbok från Lidbacken, Västerbotten

Snöiga granar

Solen är starkt lysande i ryggen när jag tar en promenad längs vägen uppför berget mot Lundåker, ute i ingenstans (känt som Lidbacken, några mil från Kåge i Skellefteå kommun). Framför mig kastas min skugga, lång som lövträden som flankerar vägen (tallarnas majestät har den svårt att mäta sig med). Det stillsamma landskapet är övervakat av också månen, halverad hänger den högt i det ljusblå och molnfria ovan, och framför, mig.

Naturens ursprungliga röst och ljud döljs i knarret från kängorna, tjippandet från det högteknologiska gummit mot snön påminner om att det är få platser som är ovandrade av människor. Vänd blicken åt valfritt väderstreck och människan har utforskat och satt sina bomärken där.

Skugga

Uppförsvandringen ger ökad puls, gör mig medveten om den tunga andningen, bortglömda löften till kroppen, ingen lovsång till konditionen sjungen på länge. (Tack och lov finns ett nytt nyårslöften för att råda bot på det).

Kroppens stelhet, låsningen i svanken, nackens ömmande punkter glöms så småningom bort. Det ger med sig, steg för steg. Jag blir liksom uppmjukad i det böljande snölandskapet.

Men inte bara värk och fysisk smärta lindras; det händer även saker med trycket över bröstet, ihoppressningen av bröstkorgen (”såsom i ett skruvstäd” är en fullt rimlig beskrivning), släpper.

Känslan av att hjärtat ska klämmas till döds flyr.

Natur före lobotomi

1869 blev psykiatrin en etablerad disciplin och från att många gånger varit internerade i anstalter som ”varit att betrakta som tortyrställen där de intagna var fångar” (Roland Bergling, Västerbotten 3/4 1985) så började man i alla fall närma sig humana metoder för bot och bättring för ”hjonen”.

Vanligaste behandlingen på exempelvis Umeå Lasarett på Ålidbacken (färdigställt 1907) var långbad, vilket för dagens stressade människor kan låta som ett härlig spa-besök men i själva verket innebar att finna sig i att vara fastspänd i ett badkar med hett vatten från sju på morgonen till fyra på eftermiddagen, i hopp om att befria patienten från svåra orostillstånd genom kraftig utmattning.

Ren terapi (däribland arbetsterapi) fanns ibland på schemat men man kunde också så sent som 1937 fortfarande hitta psykiskt sjuka inlåsta i ladugårdar i Västerbotten och Ångemanland, där de ”svagsinta” delade rastgård med grisarna.

På Umedalens sjukhus i Umeå började man med prefrontal lobotomi under sena 40-talet, vilket ansågs ge bra resultat hos särskilt oroliga patienter som inte längre behövde spännas fast med bälten. Dock: risken för dödsfall var en på tio, knappast acceptabelt idag. Därtill fanns annan problematik såsom lojhet, bristande omdömesförmåga och ”psykisk avflackning” hos de opererade.

Jag tänker på det här när jag promenerar och känner kroppen (och själen) börja må bättre av en så enkelt sak som utomhusvistelse. Jag står under en gruppering gängliga tallar, precis så grova så att en sex-sju-åring skulle kunna omfamna den snöglittrande stamnen med sina barnarmar. De svajar i ett lugn som lättar andningen också hos mig. Det överförs något rogivande att bara beskåda deras rörelser, i sidled men också runt sin egen axel, stammen. Om man tar sig tid så inser man att inga träd är stilla. Det tar ett tag att upptäcka men det är rörelse någonstans i varje träd, varje trädkrona, varje gren.

En del isflagor faller från toppen, ned över anteckningsblocket. De är så tunna och sköra at de knappt går att plocka upp från marken med klumpiga människofingrar — och om man väl lyckas så smälter de i handen men inte innan man hunnit se en glimt av kristallmönsret i dem.

Skönheten i det lilla, i det vi allt som oftast inte hinner beundra.

Liten gran övertäckt av snöNärmare toppen av backen faller det magiska ljuset, ett aprikosskimmer sköljer över de snötyngda granarna. Med all möjlig oro hade jag kanske inte kunnat uppskatta det, för oro krymper världen, men promenaden har dämpat de dåliga känslorna som vi stundtals bär omkring på.

Skogen som rogivare

På senare år talar man alltmer om naturens ”helande” kraft. Om vikten att må bra och att det för många människor är det ren medicin att vara ute i skog och mark. Jag tror helhjärtat på det. Antalet studier som stödjer hypotesen att vistelse utomhus i nära kontakt med träd, växter, vind och djur är bra, växer.

En del björkar, som är insprängda i myllret av granar, ser ut som jättelika grässtrån, tyngda av enorma ax som nästan tar i plogvallarna. En del bugar djup inför årstiden och många av oss borde åtminstone försöka göra detsamma.

Jag lägger mig ner och tittar rakt upp i en grantopp. En välgnagd kotte ligger bredvid mig och de hårda hjärtslag jag kände i den brantaste stigningen (i anteckningsblocket är hjärtslagen beskrivna: ”en kulhammare som försöker knäcka en nöt utan att mosa allt innehåll”) lugnar sig.

Jag skulle kunna ligga här hur länge som helst och titta på träden som rör sig.

Kanske skulle det vara omdömeslöshet enligt den gamla psykiatriska skolan.

Ligger i snön och tittar på grantoppen

Ligger i snön och tittar på grantoppen

Äldre inlägg

© 2019 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: