Att en dag förstå att när det börjar kännas roligt, nästan för kul, då är det dags dra åt sig öronen och ta ett steg tillbaka — och förbereda sig; att vara mitt i ett fartfyllt men silkeslent underbart flyt är en varning; att känna alltihopa igen, vara drabbad av intresse, nyfikenhet och glädje och… alltihopa igen… Att plötsligt en dag vakna med tårar på kinderna för första gången på ett år och må gott och öppet välkomna känslan av att vara genuint, förlösande ledsen.

Att betrakta allt detta som delar i ett varningssystem är kanske inte kul men nödvändigt. Jag försöker förstå.

”Ha inte för roligt nu”. Det ligger något i det.