Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: Saga

Hundfri nyårspromenad

Saga i snön

Saga i snön

Promenaden en halvtimme innan tolvslaget stördes av konstgjort stjärnglitter. Att gå ut så på egen hand relativt fri från förpliktelser mot hundarna är ovanligt. Lössnön hade aldrig plogats från vägarna, ett skodjupt puder. I grannkvarteret skyfflade en man vintervitt över vägen för att bli av med i alla fall lite grann från gården. Några minusgrader ute, inte värre än att man kan gå utan handskar.

Möter Ludde, grannens hund, en av de skotträdda. Hussar emellan talas vid medan himlen tillfälligt färgas av pyroteknikens olika metaller och salter. Ludde har hela dagen legat gömd under sängen tillsammans med katten. En ensam lanterna (ett ljudlöst och vackert, sympatiskt alternativ till sådant som skrämmer djur och människor) svävar över den mörkgrå natten ovanför oss.

Svajande snöflingor faller fortfarande ner, bygger på redan tjocka lager. Jag tänker på hur dämpat livet måste vara där under. Hemma är Milo fortfarande är vaken tillsammans med Ma-Linn. Midas sitter vid datorn. Det lyser genom garagedörrens fönster; där gömmer sig hundarna i källarkontoret, enda platsen som med något slags lugn.

Vintrig skogsstig

Från tidigare:

Minusgraderna ute. Natten skrev sitt i mig men det var inga vidare förklaringar bara vidareutvecklingar; vindlingar i snårtrasslig obekantskap. Jag hade hittat in i ett udda landskap; där trubbades livet, känslotrådar som tunnades mot en handvevad slipsten. Och i sängkläderna var en sveda som sträckte ut, räckte in — ända in i! — och spelade gåtfullt. Men något så oflinkt! Småljuden av sovfamiljen påminde om berättelsen som skrevs och påtaglig värme viskade sådant som gick att förstå. Morgonen knarrade snötorrt under fötterna, friktionen mellan frusna kristaller. Det är väl det som går att förstå. Och att det inte riktigt var halka men risken gick att ana därunder.

Whippets och den objektiva bedömningen

Hundutställningar är för mig underliga tillställningar. Jag förstår inte grejen. En av poängerna är förstås att hundarnas ägare ska känna stolthet över sina favoritfyrbeningar och självklart också över sig själva, då de ansträngt sig och ställt dem bra, tjusigt sprungit runt i ringen och visat upp både sig själva och hundarna. Det är också viktigt för uppfödarna som bekräftas när det går bra för deras kennelhundar. Jag tror också att det är ett bra tillfälle för skadeglädje och falskhet — men jag tror vi hyssar ner det, visst?

På utställningarna görs sedan en ”exteriörbedömning” enligt en fastställd rasstandard (några blandrashundar kan man inte  släppa in förstås!). Här hemma har vi tre whippets, varav två ställs ut hyfsat regelbundet – inte av mig, men Ma-Linn som bättre står ut med utställningsvärlden gör ett fint jobb. I rasstandarden för whippets står det bland annat att öronen ska vara små ”rosenöron”, ”huvudet ska vara långt och torrt” (torrt?) och ”rörelserna ska vara fria och rena”. Det här bedöms ”objektivt” av en domare (hur ”objektivt” det egentligen är vet alla som varit med på en hundutställning).

Hur som helst. Vår whippethane Theo (som har det tjusiga ”Aaniston Crash Test Dummies” på sin stamtavla) är, vad jag hört, en elegant och vacker hund som det finns stora förväntningar på, åtminstone från vissa håll. Min egen hund, Saga (Aaniston Mucking with the Horse Set), är det svalare intresse för. Konstigt. Men jag lämnar åt er att själva bedöma.

Först ut Theo:

Theo, en vacker whippet! :)

Theo, en vacker whippet! 🙂

Sedan Saga, min mysiga sovkamrat (alla våra whippets är lika självklara i sängen som sängkläder):

Världens bästa Saga

Världens bästa Saga

Mer behöver jag väl inte säga? Avslutningsvis står ändå det viktigaste och bästa i rasstandarden under ”Uppförande/karaktär”:

Whippet ska ha ett vänligt, tillgivet och stabilt temperament. Den är en god kamrat och har lätt att anpassa sig i de flesta sammanhang.

© 2020 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: