Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

The User-Hostile Web

Vi är bekvämlighetsvarelser. Vi är tacksamma för det som till synes är gratis och enkelt. Istället för att ta kontrollen över den infrastruktur som våra relationer och vår samhällsvision är så beroende av så tar vi motsägelsefulla beslut — som att frivilligt överlämna vårt egenbestämmande, våra forum, våra lokala frågor och vår fortsatta utveckling i händerna på sociala medie-företag vars intressen går stick i stäv med våra.

Vi vill ha ett levande lokalsamhälle. Orten ska kunna förse oss med den service vi behöver. Vi vill ha butiker som överlever och tanken om småskalighet och närodlat är väletablerad vid det här laget. Vi förstår poängen med att stötta de lokala aktörerna.

Och ändå.

Till slut inser vi kanske att det är något högst obekvämt med att förlora frihet och att inte kunna delta i möten och diskussioner som inte regisserats av företagsmaskineriet; att algoritmiskt förbestämda bekantskaper inte är tillfredsställande på samma sätt som att faktiskt möta och lära känna en annan människa öga mot öga.

You’ll say you don’t have a choice, because your friends are all there — the infamous ”network effect”. This is Facebook’s currency, its source of strength but also a crucial dependency.

Det är inte så att alternativ inte finns. Det gör det. De har alltid funnits. Men de är i dagsläget krångligare (IRC för någon som är van Facebook?), de kräver att man lär sig något nytt och att man aktivt tar sina egna beslut.

Men man behöver inte lämna, säg, Facebook helt. Låt det vara en plats att korsposta till. Men försök i möjligaste mån att orginalpublicera på din egen blogg eller på någon annan plats där du har kontrollen över din egen data och integritet. Det är i alla fall min målsättning för 2018.

Today, we are so far from that initial vision of linking documents to share knowledge that it’s hard to simply browse the web for information without constantly being asked to buy something, like something, follow someone, share the page on Facebook or sign up to some newsletter. All the while being tracked and profiled.

Alla borde läsa Parimal Satayals artikel ”Against an Increasingly User-Hostile Web” och låta det han säger sjunka in under dagen.

Svarta havet

Svarta havet

Svarta havet hade brusat upp
tryckte sig mot oss
ibland bryskt
ibland mindre engagerat,
som om en respit utdelats:

”måhända tolererar jag er här, just nu”

Och så reste havet en frasande vit ragg
motade oss mot stranden
som för att understryka och uttrycka
ett slags allvar

Men människan älskar att bada
så vi skrattade och stod kvar.

Tillsammans med sönderrivna sjögräs stod vi,
snärjda runt benen som de var
likt naglar virvlade snäckskal under ytan
i sandstormen, som rests upp från botten.

Bland alla badande kroppar
dämpad hördes den turkosa jätten
Är dess egentliga röst
Eúxeinos Póntos, den gästvänliges
eller Póntos Áxeinos?

Åh! Misstaget uppenbaras
med hennes salta smak på läpparna
för stark för att påminna om
den behagfulla svetten i hotellrumsnatten.

Thalassa, som fiskens alla stammar
framsprungit ur, svarade:

”som till floderna säger jag er
undvik sådan kontakt om min kropps sälta
ej behagar”

Hurudan låter hon som ilsken?
Är det av förargelse hon låter sin hud spricka
och explodera i linje med strandkanten
en bombmatta hon upprepar som ett hot?
Eller ljuder i bränningarna ett

”tag varning,
jag är måhända stor men ansvaret är ert”?

Huruvida är hennes röst glädjefull
av att kittlas av hundratals främmande varelser
eller talar den om om ett slags
myrkryp i kroppen
som man försöker gnugga bort?

Jag badade i henne
som jag badat i henne,
som framsprungit min egen stam
Aldrig, Thalassa, att jag kunnat dricka dig
som den andra, vars röst
också den var dämpad i natten.

Thalassa

Thalassa av Arthur Rackham från ”The Farmer and the Sea” i V.S. Vernon Jones’ ”Aesop’s Fables”

 

« Äldre inlägg

© 2024 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑