Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Kategori: Politik och samhälle (sida 1 av 11)

Artikel 9*

Den gråhåriga pacifismen ser sin sista dag.
Kriget och döden och historien bleknar i minnet.
Historien grånar. Textens benvita kalligrafi
blir hastigt otydbar mot det vita papperet.

Formuleringen, orden, det nedskrivna motståndet;
den förintelse som skrivelsen minns
vars betydelse glöms på politikers vis
— att ”för alltid” är liktydigt med ”evigt”.

Mot idéers bräcklighet behövs annat än
att dövörat ligga mot marken och bete sig
som om denna ljuva fjäril bara fladdrar
i en evighet vars längd makten bestämmer.

De krokryggiga på parkbänkarna
dessa våldets motståndare erinrar sig
spöklik rökelse brinnande i Kyotos många tempel.
En mjukhet, en motsats till tänkandet i de styrandes

sakristia, där man rispar av skira vingfjäll,
upplever en mal i garderoben av uniformer.
Inramat av vingvenerna syns den nya idén.
Alltidheten, ett pactum turpe, ett enfaldigt övergrepp.

 

*

第九条 日本国民は、正義と秩序を基調とする国際平和を誠実に希求し、国権の発動たる戦争と、武力による威嚇又は武力の行使は、国際紛争を解決する手段としては、永久にこれを放棄する。二 前項の目的を達するため、陸海空軍その他の戦力は、これを保持しない。国の交戦権は、これを認めない。

ARTICLE 9.
Aspiring sincerely to an international peace based on justice and order, the Japanese people forever renounce war as a sovereign right of the nation and the threat or use of force as means of settling international disputes.
(2) To accomplish the aim of the preceding paragraph, land, sea, and air forces, as well as other war potential, will never be maintained. The right of belligerency of the state will not be recognized.

En frihetlig skola, A. S. Neill vs betygshetsarna

Börjar tänka på att det borde till en nyutgåva av pedagogen A.S. Neills bok om Summerhill, “Fria barn – lyckliga människor” när jag läser en ledare av Stefan Bergmark. Den svenska utgåvan kom i början av 70-talet och det är den mest inspirerande och sympatiska bok om utbildning och skola jag läst, åtminstone då, för sisådär femton-tjugo år sedan.

Fria barn, lyckliga människor

Jag minns bokens presentation av det unika, närapå utopiska Summerhill som ett exempel på en mjuk, förstående skolgång där inte det omedelbara syftet var att producera människorobotar att sätta i produktion och konsumtion utan, precis som titeln säger, utveckla barn som lär sig och växer i sin egen takt. Som är med- och egenbestämmande, det vill säga: som frivilligt går i skola och skaffar sig kunskaper i linje med vad de är mottagliga för och som de intresserade av att lära sig.

Det är möjligt att jag missminner mig men A. S. Neills tanke var att skolan skulle ha respekt för eleven, inte det omvända. Det viktigaste målet var inte fullödiga betyg i diverse ämnen någon annan bestämt vara viktiga utan att eleverna i slutändan klev genom dörrarna och ut i vuxenlivet som lyckliga människor. Fria människor.

Lycka. Frihet.

Summerhill är (eller var? Jag vet inte om den fortfarande existerar) den extrema motsatsen till den auktoritetsstyrda, detaljplanerade, mätande skolan vi länge dragits med i Sverige.

Stefan Bergmark skriver ungefär exakt vad jag tycker i en ledare för Allehanda.se. Vi har hamnat i en ”upp-och-nervänd föreställningsvärld där tvång är frihet och betyg detsamma som lycka”.

Ett ständigt huvudbry är att de flesta accepterar detta: att någon form av betyg, kriterier, omdömen och bedömning måste finnas.

Detta ”måste”. Applicera samma krav på en arbetsplats och facket rycker ut, rödflammande (eller ja, det är väl vad man i alla fall hoppas på).

Det här är dock centralt och, tror jag, oerhört viktigt: ”Men en övervägande majoritet barn är nog mottagliga för att se sig själva som fria individer i ett socialt sammanhang och växa som ansvarstagande medborgare. Och detta kräver att vi bejakar klassen och skolan som kollektiv och inte arenor för konkurrens mellan individer.”

Låt oss ta det en gång till, mera koncist: ”I diskussionen hörs idag nästan inga röster om den viktigaste personen för att skapa en bra skola – eleven.”

Eleven. Barnet självt. Sökljuset för en bra skola bör riktas där. Inte på en vuxenvärlds kalkylerade ”måsten” och krav.

I en svårt överexploaterad värld som hänger på en skör tråd så tror jag definitivt att det mest underskattade i skolan är den fria fantasin. Den är givetvis inte fri att röra sig när den tyglats av betyg, påtvingade ämnen och eviga nationella prov.

Sommarlovet en efterlängtad permission av Stefan Bergmark 

Äldre inlägg

© 2018 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: