Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: skola (sida 1 av 2)

En frihetlig skola, A. S. Neill vs betygshetsarna

Börjar tänka på att det borde till en nyutgåva av pedagogen A.S. Neills bok om Summerhill, “Fria barn – lyckliga människor” när jag läser en ledare av Stefan Bergmark. Den svenska utgåvan kom i början av 70-talet och det är den mest inspirerande och sympatiska bok om utbildning och skola jag läst, åtminstone då, för sisådär femton-tjugo år sedan.

Fria barn, lyckliga människor

Jag minns bokens presentation av det unika, närapå utopiska Summerhill som ett exempel på en mjuk, förstående skolgång där inte det omedelbara syftet var att producera människorobotar att sätta i produktion och konsumtion utan, precis som titeln säger, utveckla barn som lär sig och växer i sin egen takt. Som är med- och egenbestämmande, det vill säga: som frivilligt går i skola och skaffar sig kunskaper i linje med vad de är mottagliga för och som de intresserade av att lära sig.

Det är möjligt att jag missminner mig men A. S. Neills tanke var att skolan skulle ha respekt för eleven, inte det omvända. Det viktigaste målet var inte fullödiga betyg i diverse ämnen någon annan bestämt vara viktiga utan att eleverna i slutändan klev genom dörrarna och ut i vuxenlivet som lyckliga människor. Fria människor.

Lycka. Frihet.

Summerhill är (eller var? Jag vet inte om den fortfarande existerar) den extrema motsatsen till den auktoritetsstyrda, detaljplanerade, mätande skolan vi länge dragits med i Sverige.

Stefan Bergmark skriver ungefär exakt vad jag tycker i en ledare för Allehanda.se. Vi har hamnat i en ”upp-och-nervänd föreställningsvärld där tvång är frihet och betyg detsamma som lycka”.

Ett ständigt huvudbry är att de flesta accepterar detta: att någon form av betyg, kriterier, omdömen och bedömning måste finnas.

Detta ”måste”. Applicera samma krav på en arbetsplats och facket rycker ut, rödflammande (eller ja, det är väl vad man i alla fall hoppas på).

Det här är dock centralt och, tror jag, oerhört viktigt: ”Men en övervägande majoritet barn är nog mottagliga för att se sig själva som fria individer i ett socialt sammanhang och växa som ansvarstagande medborgare. Och detta kräver att vi bejakar klassen och skolan som kollektiv och inte arenor för konkurrens mellan individer.”

Låt oss ta det en gång till, mera koncist: ”I diskussionen hörs idag nästan inga röster om den viktigaste personen för att skapa en bra skola – eleven.”

Eleven. Barnet självt. Sökljuset för en bra skola bör riktas där. Inte på en vuxenvärlds kalkylerade ”måsten” och krav.

I en svårt överexploaterad värld som hänger på en skör tråd så tror jag definitivt att det mest underskattade i skolan är den fria fantasin. Den är givetvis inte fri att röra sig när den tyglats av betyg, påtvingade ämnen och eviga nationella prov.

Sommarlovet en efterlängtad permission av Stefan Bergmark 

Upprepar mig, i tankar och skrift

Ser tillbaka på allt nedskrivet, allt klotter, allt som en gång var väsentligt, ord formade av mitt väsen och inser med vemod att gamla tonårsteman fortfarande är gångbara. Att hjärta och smärta och politik och åsikter löper genom mig på samma, ibland smärtsamma, vis. Tanken slår mig att jag är frusen i tid, en människa i stagnation där inga stora nya tankar utvecklas och griper tag. Jag sitter i skrivarstolen och upprepar mig.

Det är ett slags behag i det också.

Det är vinter. Månaderna går och snart kommer våren. Förändring är en lågoddsare. Den är alltid där. Allting växlar men det är också oupphörligt samma. Tillmötesgående möter vi sommaren, som en gammal bekant — möjligen annorlunda i små nyanser (regnmängder och temperatur) men på det stora hela samma sommar som vi är vana. Sedan paraderar hösten genom landskapen och målar med sin tacksamma färgpalett; där bland trädens livsviktiga lövfällning viskar vinden en förvarning om den kommande vintern. Saker ändras men hela cykeln är densamma. Upprepning är naturens gång.

Vi är hemmastadda i det och det är som med orden och tankarna som lever i mig, livssynen jag bär och uppenbarligen vårdar sedan länge: det är där jag är hemma.

Kyrkskolan, notera den lilla byggnaden mellan huvudbyggnaderna. Utedass var vad som gällde vid förra sekelskiftet.

Träslöjden i årskurs fem på Kyrkskolan, en gul träbyggnad uppförd 1882 av James Dickson & Co, dessa storägare av rederier och skog — dessa hänsynslösa skogskövlare och skogstjuvar som gått till historien med sitt “baggböleri”.

Det var vår nya skola sedan Sandviksskolan brunnit ner i en explosiv och oväntad brand under vintern (profetiskt och passande kallades Kyrkskolan ursprungligen för “Nya skolan”).

Året är 1984. Inspirerad av Enderlein och Hechts klassiker “En bok om ormar” konstruerar jag ett simpelt terrarium; en ranglig träram med plexiglas framtill som lyfts upp för att öppna buren (som någon orm aldrig någonsin flyttar in i). Under lektionen hamnar jag i våldsam diskussion med en klasskamrat om älgjakt, som jag redan då motsätter mig oerhört känslomässigt.

Samma känsla finns kvar i mig, mera artikulerad och utvecklad men fundamentet grundmurades i barndomen. Var det ursprungligen kommer ifrån vet jag inte. Men känslan i slöjdsalen, som vällde ur mig med forsens kraft och överraskade och förvånade mig, den upprepas i mig än i dag. Kanske vad gäller vargjakten, kanske pepparkaksgubbar på Facebook eller alla de synes “normala” orättvisor vi dagligen lever med.

Källan är samma. Upprepningen och dess tidlöshet. Hustrun fällde ikväll kommentaren “Du kan aldrig ge dig.”

Kanske har hon rätt.

Men det där proto-terrariet är numera utvecklat till ett heltidsarbete och eget företag. Kanske bara barnet i mig det också.

Äldre inlägg

© 2018 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: