Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: dikt (Sida 4 av 12)

Minns Sjorhpa i skogen

 

Sjorhpa, vår border collie-kelpie blandning

Sjorhpa, vår border collie-kelpie blandning

 

Hon står med mig i tövädret

tassarna i mina händer

hennes trampdynor är som

yttersta torrbarken på tallstammen.

Benen är beredda och starka,

den uppmärksamma blicken

glasglänsande i det glimrande ljuset.

 

Där står hon ett tag och spanar

vaksamt ut över vilande skogen

och dess stora, stora lugn.

Bergsklipporna är belagda med frostiga islavar

som bortsmälter bara månader från nu.

Det ska droppa som gråt och

aldrig synas mer.

 

Framgångsrikt forcererar hon snöskaren

krumbuktar sig fram under kalla granar

där fåglar, kanske envisa ekorrar

gjort sig av med kottresterna

och flingor av lavar och flisad bark

täcker snöskiktet som sepiafärgad aska.

 

Nu är hon tillbaka från sin sejour

bland trötta trädens virrvarr

Den lilla dryaden i hundklädnad

har rekogniserat klar.

Allt vi ser är vackert

Allt vi hör: lugnet.

Pråmen har alltid legat där — och överallt

Pråm, foto: Krister Löfgren

Jag hade ett par foton, ett tummat anteckningsblock med gamla noteringar och en lust att skriva något. Och jag har lovat mig själv att försöka skriva varje dag.

 

[dropcap]H[/dropcap]ela livet har pråmen legat där, liksom strandad, nedsjunken i dy och ett vatten, som är så mörkt som vore det oändligt djupt. Den ligger där, gråhuden sprucken som uråldriga valskinn, innanmätet uppfyllt av ett flera levnadsåldrar gammalt vatten. När vågorna slår mot skrovet förblir det lugnt därinne bland alghinnorna, så när som på sjögräset som svajar som flimmerhår. Det finns inget motstånd där.

När vattnet slutligen fryser till i slutet av Pråm, foto: Krister Löfgrenoktober och gnistrande stjärnfrost flyttar in i träets sprickor så är lugnet överväldigande. Man vill tro att allting vilar. Älven smeker inte längre den tunga kroppen men fastän vattnet är kallt så befinner de sig alltjämt i omfamning. Vattnet, pråmens förutsättning, bottenfryser ner till alla växtrötterna som överallt omkringslingrande griper tag i landskapet därunder och kilar fast under buken.

Barn på skridskor, familjer med hundar, ensamma strövare, passerar längre ut när isen är tillräckligt tjock för riskfri överfart. Utan kylan skulle isvidden sakna röst. Ingen människa skulle rikta sin blick mot den gamla lastbåten utan att isen bar upp deras kroppshyddors tyngd. Och om pråmen ville någonstans så skulle vi kanske tyckta att den var fasthållen. Men den har sina ombud, pråmvarelser med långväga spridning.

Hela livet har pråmen legat där, men samtidigt har den alltid varit någon annanstans, som något annat. Vid björkarna vid strandkanten, vars rötter är blottade av vattnet som sköljd iväg jorden, ligger kanske en död fågel. Ändå ligger den inte där. Inte enbart där. Den må vara död och stadd i förruttnelse men också på vandring till nya liv.

Mera skrivande

[related_posts limit=”3″]

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑