En av vinterkvällarna omgavs månen av en brinnande halo
och allt stjärnprickigt runt omkring var det svårt att koncentrera sig på
— på grund av skenet från själva fullmånen
men också dess mångård, uppkommen som den var
av reflexion i sexvinkliga iskristaller i molnmassorna där ovan.
Vi kände oss små därute,
hundarna trampade ovilligt i den kalla snön och jag var lättklädd i natten,
upplivad av vinden som trängde sig in.
Och medan hundarna gjorde sina behov
och snön sprakade lågmält i sitt upptinande
stirrade jag häpen mot himlavalvet — mot så kallade “oändligheten”.
Så sinnrikt man har försökt beskriva den med matematikens språk
Tänkte på Cantor i sin kammare, vid skrivarbänken
stärkt av förvissningen om den absoluta oändligheten,
men slutligen beskuggad av non compos mentis.
Alla märkvärdiga definitioner och teorem studiet gav upphov till
och hur talfilosofen sveptes med i ledsamhetens rasande flod och
vistades på sinnessjukhus, och dog för snart hundra år sedan,
dagen innan kvällens fenomen.
Faktiskt oändlighet ter sig ofattbar när jag står med hundarna i koppel.
Månens halo. Står jag inför oändliga stjärnmöjligheter
och oändliga mörkervolymer i ett evigt, aldrig slutande universeum
— eller möjligen ett perpetuellt meningslöst sökande?
Jag såg upp på natthimlen och mångården och behövde inte veta annat än
att litenheten vi känner inför allting under himlakupolen är faktisk,
en fullständigt tillräcklig kunskap .
Det är lättare att se att det ryker lite ur småhålen hundarna skapat
och inte känna ett behov att bemästra det oförståeliga,
och inte formulera en beskrivning
av oändligheten.
Etikett: dikt (Sida 5 av 12)
”Me gustas cuando callas porque estas como ausente,
y me oyes desde lejos, y mi voz no te toca.
Parece que los ojos se te hubieran volado
y parece que un beso te cerrara la boca.Como todas las cosas estan llenas de mi alma
emerges de las cosas, llena del alma mia.
Mariposa de sueno, te pareces a mi alma,
y te pareces a la palabra melancolia.Me gustas cuando callas y estas como distante.
Y estas como quejandote, mariposa en arrullo.
Y me oyes desde lejos, y mi voz no te alcanza:
dejame que me calle con el silencio tuyo.Dejame que te hable tambien con tu silencio
claro como una lampara, simple como un anillo.
Eres como la noche, callada y constelada.
Tu silencio es de estrella, tan lejano y sencillo.Me gustas cuando callas porque estas como ausente.
Distante y dolorosa como si hubieras muerto.
Una palabra entonces, una sonrisa bastan.
Y estoy alegre, alegre de que no sea cierto.”
— Pablo Neruda
Engelsk översättning[spoiler]
I Like You When You Are QuietI like you when you are quiet because it is as though you are absent,
and you hear me from far away, and my voice does not touch you.
It looks as though your eyes had flown away
and it looks as if a kiss had sealed your mouth.Like all things are full of my soul
You emerge from the things, full of my soul.
Dream butterfly, you look like my soul,
and you look like a melancoly word.I like you when you are quiet and it is as though you are distant.
It is as though you are complaining, butterfly in lullaby.
And you hear me from far away, and my voice does not reach you:
let me fall quiet with your own silence.Let me also speak to you with your silence
Clear like a lamp, simple like a ring.
You are like the night, quiet and constellated.
Your silence is of a star, so far away and solitary.I like you when you are quiet because it is as though you are absent.
Distant and painful as if you had died.
A word then, a smile is enough.
And I am happy, happy that it is not true.
[/spoiler]
