Hemma i världen

Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: ssri

SSRI discontinuation syndrome

Jag slutar med Sertralin och plötsligt kommer alla känslor tillbaka. Men jag önskar att sorg och gråt kom i hanterbara småsvall och lät bli att storma och dränka mig i okontrollerbara mängder tårar. Och kanske kunde annat låta bli att lägga sig i också. Fast: kanske är det sådant man får vänta sig.

Utsättningssymtom är uppenbarligen vanligt. Som till exempel den konstiga och obehagliga ”känslan”/upplevelsen (jag vet inte riktigt vad det ska beskrivas som) i huvudet som jag känt i en och en halv månad. Idag fick jag veta att det har ett namn: ”Brain zap” och följande beskrivning stämmer ganska väl in på vad jag känner.

”To explain what I felt, I will do my best to try to break down into words the feelings.  Initially, there was a sinking feeling in my brain.  If you’ve ever been to the Grand Canyon or a very tall building and looked down, there is a falling feeling that your brain sometimes throws at you though you are not falling at all.  That feeling would happen for very short bursts, 2-3 seconds, enough to disrupt my thoughts, my work, and my being.  I would just think, “What was that?”  If I tapered over the recommended taper schedule (usually a week at a time step down, but keep in mind there’s only one strength lower than the 75 mg XR – the 37.5 mg XR.  Then where do I go?  Literally it didn’t matter.  The big divide between the 75 mg and the 37.5 mg was enough to cause the “shivers” in my brain – a disorientation, falling, weird, and uncomfortable feeling.

“Brain zaps” are said to defy description for whomever has not experienced them, but the most common themes are of a sudden “jolt,” likened to an electric shock, apparently occurring or originating within the brain itself, with associated disorientation for a few seconds. The phenomenon is most often reported as a brief, wave-like electrical pulse that quickly travels across the surface of (or through) the brain. Some people experience these “waves” through the rest of their body, but the sensation dissipates quickly. They are sometimes accompanied by brief tinnitus and vertigo like feelings. Immediately following this shock is a light-headedness that may last for up to ten seconds. The sensation has also be described by many as a flashbulb going off inside the head or brain. Moving one’s eyes from side to side quickly while open has also been known to trigger these zaps and sometimes causing them to come in rapid succession. It is thought to be a form of neuro-epileptiform activity.”

Från The Blonde Pharmacist

Idag har allt obehagligt besatt mig; kraftiga humörsvängningar, ilskeutbrott, gråtattacker, dessa ”brain zaps”, något har snört åt bröstkorgen, hänsynslösa och ovälkomna tankar — och tröttheten, förstås. Alltid.

Först nu känner jag mig… riktigt sjuk och att allt är utom min kontroll. Jag kan inget annat än vänta. Sorry, folks!

Mirtazapin är fienden

Mirtazapin

Mirtazapin var ingen bra bekantskap. Redan i början av behandlingen för den utmattningsdepression jag släpar runt på så erbjöds jag detta läkemedel, för att kapa ångestnivåerna och förbättra sömnen. Det är sedativt — och det hade närmast mirakulös effekt på sömnen: Jag sov likt en sten. Barnskrik bredvid sängen störde mig inte, hundar som hälsade på märkte jag aldrig av och om ingen hade väckt mig så undrar jag fortfarande hur länge jag skulle ha kunnat sova.

Det var fantastiskt! Nackdelarna var det ”levande död”-tillståndet jag inträdde i. Jag var konstant dåsig och kände förlust av sinnesskärpa (vilket är illa nog då jag normalt inte är den skarpaste kniven i lådan). Det gick att leva med. Inget gott som för något ont med sig.

Första gången Mirtazapin erbjöds så tackade jag bestämt nej. Efter egna efterforskningar så visade det sig att en oerhört vanlig biverkning är kraftig viktuppgång (upp till femton kilo på en månad!) och det skulle jag inte må bättre av. Det visste jag. Men efter några månader så var jag beredd att prova på en kombination av SSRI-preparatet Sertralin (som jag hade sedan tidigare) och Mirtazapin. Det dröjde inte länge innan det jag befarade skedde: jag ökade snabbt i vikt. Jag vägde mig aldrig innan vi satte in den nya medicinen men åtminstone sju-åtta kilo åkte jag upp i vikt. Det sänkte mig. Jag mådde betydligt sämre. Hellre otillräcklig sömn än att behöva må dåligt över sin kropp och att ständigt känna sig trött och som en zombie.Mirtazapin

Så jag satte ut Mirtazapin på egen hand. Lugnt och försiktigt för att undvika utsättningssymtom. Det gick bra. Jag märkte aldrig något negativt, förutom det väntade att jag började sova sämre igen och kände mig lite smartare på dagarna. På två veckor gick jag ner fyra kilo.
🙂

Så här i efterhand funderar jag mycket över effekten av antidepressiva läkemedel. De verkar fungera bra för somliga, själv känner jag bara att de är fruktansvärt svåra att utvärdera. Hur vet jag att jag mår bättre av dem, kanske hade jag blivit friskare i vilket fall som helst? Kanske är det sjukskrivning och vila som givit resultat? Eller att jag försöker vara utomhus i skog och mark?

Det är ju alltid biverkningar med mediciner. Några av de roligaste jag läste på bipacksedeln till Sertralin, som är antidepressivt är nog följande:

  • Depression
  • Känna sig konstig
  • Självmordsbeteende

Framför allt det sista är inte dåligt för ett antidepressivt läkemedel!

© 2019 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: